På Umeå universitet har utvecklats en metod för att mäta växtmaterials nedbrytning med hjälp av tepåsar, som grävs ner i jorden och efter tre månader skapar forskningsdata.
– Det är otroligt hur en galen idé under en fikapaus lyckades engagera tusentals människor över hela världen, säger forskaren Judith Sarneel i ett pressmeddelande.
Aktiviteten i marken studeras genom att såväl forskare som allmänhet har grävt ner två likadana tepåsar på olika platser, enligt pressmeddelandet från Umeå universitet. Tepåsarna stannar i marken under cirka tre månader, då organismer bryter ner innehållet men inte påsen.
Viktminskningen av påsen är ett mått för nedbrytningens hastighet och materialet som blir kvar – kan jämföras med hur snabbt en smörgås äts och vad av kanten som återstår – också data som som bidrar till att förstå och förutsäga utsläpp av koldioxid.
Studien, som bekräftar nedbrytningsmönster, har gjort nya fynd. I särskilt kalla områden observeras kombinationen av en snabb initial nedbrytning med betydande delar av återstående material.
– Vi år glada över att vi äntligen kan peka ut några av de mer komplexa interaktionerna som styr nedbrytning över så stora rumsliga skalor, säger Judith Sarneel, universitetslektor på Institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap vid Umeå universitet.
Berättelser från projektets deltagare finns samlade på webbplatsen Teabagindex i syfte att ge underlag och visa mångfalden av människor med intresse för markprocesser.
En som inrapporterat sitt resultat är Gideon Asamoah, forskare vid Indian Institute of Soil Science.
”I experimentet placerades [tepåsarna] i små, öppna växthus i jorden för att skapa uppvärmning. Tillsammans med data från 112 liknande studier fick vi veta att en uppvärmning på 5,2 grader eller mer kommer att stimulera nedbrytning, vilket är viktigt för att förstå hur jordar reagerar på den globala uppvärmningen”, står det att läsa.
