Begravd upp till axlarna i kamelgul sand vid en kustnära flodmynning på den kambodjanska ön Koh Kong, står den unge mannen Thun Ratha och pratar in i en kamera. Med en lugn och klar röst förklarar Thun att han står där för att uttrycka sin sorg över hur sandexporten från ön har skadat öns värdefulla ekosystem, försämrat villkoren för de livsnödvändiga mangroveskogarna och utarmat försörjningen för Koh Kongs lokalbefolkning.

“Varför saknas miljontals ton sand, värd hundratals miljoner amerikanska dollar, från regeringens officiella exportstatistik?” frågar han retoriskt. ”Vi kambodjaner förtjänar en förklaring”.

Med 4,5 miljoner visningar och 150 000 delningar på Facebook blir videon på Thun viral. Som en del av miljörättvisegruppen Mother Nature Cambodia (MNC), lyckas Thun tillsammans med andra miljökämpar stoppa den korrupta och miljöskadliga utvinningen av sand från ön. Ännu en framgång för MNC, som några år tidigare stoppade ett bygge av en vattenkraftsdamm genom direkta aktioner och blockader.

Trots (eller kanske på grund av) framgångarna, har den statliga repressionen mot miljöaktivister i Kambodja varit hård. Under de senaste åren har människorätts- och miljöaktivister dödats, fängslats och trakasserats av domstolar och polis. Och i början av sommaren dömdes Thun, tillsammans med nio andra, till sex års fängelse för sin miljöaktivism.

De kambodjanska aktivisterna är inte ensamma om att möta ökad repression. Även i Europa åtalas, straffas och fängslas klimataktivister – nyligen dömdes aktivister från Just stop oil i Storbritannien till rekordlånga fängelsestraff för att ha planerat(!) en motorvägsaktion.

Sverige är inget undantag. Under juli och augusti har flera medlemmar från gruppen Återställ våtmarker blivit frihetsberövade i sina försök att stoppa upprättandet av en torvgruva i Grimsås. Just nu sitter Ebba och Alfred häktade, medan flera andra är anhållna – bland annat för att ha filmat och dokumenterat hur det finska företaget Neova fortsätter att dika ut mossen, trots att regeringen beslutade om ett stopp för torvbrytningen i Grimsås redan i mars tidigare i år.

När nyheten kom att de kambodjanska aktivisterna stod åtalade för sin miljöaktivism, var svenska politiker inte sena att kraftfullt fördöma de ogrundade anklagelserna och kräva rättvisa i ett brev till den kambodjanska åklagaren Seng Heang. I brevet uppmanar åtta svenska riksdagsledamöter åklagaren att ”avstå från att åtala de sex MNC-medlemmarna, vars fredliga handlingar till försvar för miljön inte på något sätt utgör brottsliga handlingar” och istället ställa alla dem som är ”ansvariga för och delaktiga i förstörelsen av Kambodjas natur” inför rätta omedelbart.

Gott så. Internationell solidaritet är en hörnsten i klimat- och miljörättviserörelsen.

Tyvärr klingar orden hopplöst falskt när de kritiska inspelen lyser med sin frånvaro inom den jurisdiktion där de folkvalda politikerna själva kan påverka hur miljöaktivister bemöts av rättsväsendet. Trots att aktionen på Grimsås mosse blivit nationella nyheter, har ingen politiker gått ut med krav på att aktivisterna ska släppas eller att företaget Neova, som i allra högsta grad är ”ansvariga för och delaktiga i förstörelsen av natur” bör ställas inför rätta. Engagemanget för klimat- och miljöaktivister i riksdagens kammare sträcker sig på sin höjd till Tobias Anderssons (SD) och Gunnar Strömmers (M) debatter om hur straffen för klimataktivism i Sverige måste skärpas.  

Som vanligt verkar det som om rättsstatens principer och mänskliga rättigheter bara behöver respekteras i andra länder än det egna. För alla som anser att människors och andra arters liv är speciellt och värt att försvara, är det inget annat än ett enormt svek.