Det första som möter mig när jag återigen loggar in på X efter en välbehövlig semester från mina sociala medier, är en video på en svart man som blir brutalt misshandlad och attackerad av ett 20-tal vita män.

Attacken är en i mängden av de hundratals rasistiskt motiverade angreppen på både medborgare och migranter i Storbritannien den senaste veckan. Flyktingboenden har attackerats, moskéer och hinduiska tempel har vandaliserats, bibliotek har brunnit och enskilda rasifierade personer och grupper har blivit påpucklade av högerextremistiska lynchmobbar. Ett typexempel på det som i Svenska Akademiens Ordbok beskrivs som progrom: ”våldsam och hänsynslös förföljelse mot viss befolkningsgrupp (i synnerhet judar) i form av gatukravaller, husplundringar, mordbränder […]”.

Bilderna chockar mig – fast det i själva verket endast var en tidsfråga när något liknande skulle inträffa. Denna gång föranleddes våldet av de lögner som började spridas på sociala medier om den 17-åriga pojke som begick ett brutalt knivdåd i Southport förra veckan. ”Gärningsmannen var en asylsökande som nyligen kommit till landet med båt”, hette det i högerextrema sociala medie-flöden. Att det snabbt uppdagades att pojken i själva verket var född i Storbritannien spelade mindre roll – lögnen var redan sanning och vad som var sanning var ändå inte relevant. Påeldade av högerextrema frontfigurer såsom Tommy Robinson (som tidigare i år poddade med SD-politikern Kent Ekeroth), Nigel Farage och Katie Hopkins, gick huligangrupperingar som tidigare gått under paraplyet English defence league man ur huse för att ”rensa ut packet”.

Denna våldsamma form av rasism har länge legat och pyrt under ytan i det brittiska samhället. Vad vi nu ser utspela sig på Storbritanniens gator är den oundvikliga följden av åratal av statsstödd islamofobi och rasism, där muslimer, migranter och andra rasifierade personer pekas ut som syndabockar för att avleda uppmärksamheten från årtionden av ekonomiska svårigheter, klassfientlig politik och politiska misslyckanden. Det är den oundvikliga följden av att massdöd av icke-vita människor (i Palestina, i Sudan, i Kongo, i Myanmar – listan kan göras lång) normaliseras och ses som något naturligt och ofrånkomligt i dagens värld. Där vissa kroppar förtjänar att leva, medan andra förtjänar att dö.

Men – det är också den oundvikliga följden av ett informationsekosystem som baseras på algoritmer som drivs enligt en kapitalistisk och ickedemokratisk logik. Där desinformation och falska narrativ först börjar spridas på sociala medieplattformar som Telegram, Bitchute, Parler och Gab, för att sedan få fäste på plattformar som just X eller Facebook, där starka känslor piskas upp och mobiliserar människor att gå ut på gatorna. Experter är eniga om att pogromerna vi nu ser i Storbritannien till stor del möjliggjordes av multimiljardären Elon Musk, som i egenskap av ägare till X valde att välkomna den tidigare deplattformerade Tommy Robinson tillbaka in i värmen.

Om det tidigare fanns något tvivel om saken, råder det ingen tvekan nu – flöden som styrs av vinstdrivande algoritmer är livsfarliga. Reglering i form av obligatorisk moderering och deplattformering av problematiska användare räcker inte. Vad vi sett i Storbritannien den senaste veckan har synliggjort det skriande behovet av en diskussion om hur sociala medieplattformar kan demokratiseras, så att vanliga människor och inte bara multimiljardärer ges inflytande över flödesalgoritmen.

Det har också synliggjort hur antifascistisk och antirasistisk mobilisering är oumbärlig för att inte bara performativt stå upp mot rasism, utan för att fysiskt skydda människor från att bli attackerade av högerextrema lynchmobbar. I allt ifrån Bristol, till Liverpool och Leeds, har vanligt folk ställt sig i vägen för att hindra fascister från att storma flyktingboenden och moskéer. För att citera antifascisterna i Bristol: ”Antifascism är och måste vara ett gemensamt arbete, och i takt med att våldet från extremhögern ökar, är det avgörande att alla bidrar och tar ansvar för att säkerställa tryggheten i våra samhällen”. De kunde inte ha mer rätt.