Den som läst Lasse Bergs böcker om Kalahari känner till hans tes om att väskan är mänsklighetens viktigaste uppfinning. Jag älskade böckerna när de kom och lärde mig att tack vare väskan kunde vi samla mat till resten av gruppen och samarbeta. Att bära runt på en väska och samarbeta inom en grupp var grundläggande för vår överlevnad. 

I Sommar i P1 28/6 återkommer Lasse Berg till betydelsen av gruppen och samarbetet i en tid präglad av krig, klimat- och flyktingkris och bakslag för demokratin. Baksidan av vårt behov av tillhörighet är att ”storgubbar” kan utnyttja gruppen för att få folk att utesluta dem som uppfattas som annorlunda, och till och med begå folkmord. Men, hävdar han, det är vår inre förmåga till samarbete som kan ställa världen tillrätta. 

Det är hoppfullt att tala så om människan. Något i mig säger däremot att Lasse Berg själv, förmodligen för att det är så vi ofta godtyckligt gjort, drar upp gränser genom att framhäva människans unikhet, betona hur märkvärdiga vi är i förhållande till alla andra arter och hur vi skiljer oss från andra djur. 

Det är verkligen inte bara Berg som gör sig skyldig till detta. Vi har rutinmässigt nedvärderat andra djurs likhet med människan för att rättfärdiga att stänga in dem i fabriker och jaga dem i det vilda. Det är inte helt olikt hur ”storgubbarna” utnyttjar vårt behov av grupptillhörighet för att utesluta ”den andre” i syfte att få människor att gå i krig för att de själva ska få eller behålla sin makt. 

Är mänskligt samarbete så unikt i jämförelse med samarbetets mästare, det vill säga myror? Är det bara människan som kan sörja, och vad kände i så fall den späckhuggare som bar sin döda kalv på nosen i 17 dygn? Är människan ens en särskilt märkvärdig varelse i jämförelse med, säg, en bläckfisk vars hjärnceller är utspridda över åtta armar? 

Berg frågar sig varför vi blev så annorlunda jämfört med schimpanserna (primatexperten Frans de Waal skulle förmodligen inte hålla med om att vi är så olika utan att det är av ideologiska och religiösa skäl som olikheter framhålls). Berg menar i alla fall att vi gör något märkligt som andra djur inte gör: vi babblar. Är pratande så unikt? 

En ny studie visar att schimpanser använder viftande rörelser medan de samtalar och precis som människor turas de om att gestikulera. Andra studier visar att bin dansar för att visa andra var mat finns. Mullvadsråttor pratar med dialekt. Elefanter inte bara pratar utan har även namn för varandra. Katter har 276 unika ansiktsuttryck, varav flera delas med människan. Och så vidare. ”Nästan allt som vi tycker är unikt mänskligt har någon typ av föregångare och paralleller hos andra arter” säger Per Jensen, professor i etologi. 

Bergs budskap om människans samarbetsinriktade inre natur, och att idéer om ”den andre” utnyttjas för rasism och folkmord, är starkt nog i sig självt. Vi behöver nu också tänka tanken att idén om en skarp skiljelinje mellan människan och alla andra arter är grunden till vårt förtryck av djuren och ett skäl till att vi i dag befinner oss i en ekologisk kris.