Det är första gången jag använder ordet kapitalism i en krönika. Jag vet att det heter marknadslogik på svenska. Det låter mjukare. På samma sätt som när vi hundmänniskor ”tar bort” våra hundar när vi egentligen borde säga som det är: Vi avlivar dem.

De senaste åren har slagit hårt mot vanliga hushåll. Samtidigt har vi sett hur de med högst inkomster, kapital och makt har fått sätta kapitalistiska spelregler för andra, medan de själva vill leva efter socialistiska principer.

Under pandemin fick jag verkligen fundera på detta. När tiderna är goda talar kapitalisterna om företagen som deras. Men när krisen slog till, blev företagen plötsligt allas. Svenskt näringsliv lanserade devisen att skattepengar från företagen skulle återinföras, men i en marknadsekonomi borde det rimligen vara så att ägarna, som blivit rika på sina företag, nu skulle återinföra pengar till sina företag. Eller dö, konkurrensen är ju nyttig? Men istället ville de bli bidragsryttare utan motkrav, och staten ställde villigt upp.

Minns ni 90-talskrisen? Staten sanerade banksystemet och tog över dåliga tillgångar. När tiderna blev bättre kunde staten sälja tillgångarna och återfå det de satsat. Men under pandemin handlade det aldrig om att göra staten till medägare eller att den skulle få tillbaka sin investering. Det var gratis pengar. Konstgjord andning.

Jag hör en- och tioprocentarna hela tiden gapa efter fördelning för sig själva men Timbrokapitalism för Sveriges knegare. Just nu är den marknadsliberala inställningen till kulturen att den inte ska subventioneras, allt ska vara självbärande. Lustigt, för det går verkligen inte i linje med den borgerliga idén att skattefinansiera städning hemma hos rika, renovering av deras villor och inrikesflyg.

För 2024 ska taket för rut- och rot-avdraget vara 75 000 kronor per person. Det motsvarar nästan 35 procent av en städares årslön efter skatt. Men det är inte att vara parasitär på statskassan när man kan byta köksluckor och ha städare i sin villa i Marbella och skicka notan till de svenska skattebetalarna.

När inflationen är hög får de fattiga, som blir fattigare, rådet att äta gröt samtidigt som höginkomsttagare med bostadslån får anpassad hjälp av staten. Detta har varit strukturen sedan 90-talet där människors höga levnadsomkostnader och deras stora bolag ska subventioneras men inte de fattiga arbetarnas levnadsvillkor.

Tänk på det här nästa gång du hör statsminister Jimmie Åkesson, som inte alls gjort livet bättre för sina vita arbetarmän på systematiskt eftersatta orter, som tillsammans med Sverigemoderaterna, SD för kvinnor och Sverigeliberalerna klagar på Bidragssverige. De älskar att strössla ut bidrag, till dem som de bryr sig om. Vissa partier vill ge dem till kämpande ortenmammor, andra till de företag som fick mest pandemistöd och gjorde vinst på 43 miljarder. Volvo och storbankerna, erkänn era egna principer om att företagandet är förenat med risker och att ni diggar fördelningspolitik när det passar er.