Det råder sommarstiltje i Röda oasen när Syre kommer på besök. Många har åkt iväg på semester, men kvar i huset är i alla fall Ludvig Haav som har varit med och sett projektet växa fram under en längre tid. Det var hans partner Emma Ivarsson som tillsammans med vännen Sofie Persson redan för tolv år sedan började fundera på att bilda ett stort kollektiv där de skulle kunna bo i framtiden. Att det skulle dröja tolv år innan det blev verklighet och att det skulle bli i ett ombyggt mentalsjukhus där drygt fyrtio personer skulle bo tillsammans var det dock ingen som kunde ana då. 

– Vi letade efter stora hus, men vi tänkte oss något betydligt mindre än det här, fyra familjer som bodde tillsammans kanske, säger Ludvig Haav som blev involverad i projektet omkring 2014-2015. 

Känt från ”Husdrömmar”

Vi har slagit oss ner på en nybyggd bänk på altanen på baksidan av huset. Bänken har de, precis som så mycket annat i huset, byggt själva. På gården bakom oss står en studsmatta som vittnar om att det inte bara är vuxna utan också flera barn som bor i huset. Gården ser ut lite som en byggarbetsplats med jordhögar och virke. Här och i den 800 kvadratmeter stora källaren återstår fortfarande mycket att göra, konstaterar Ludvig. Lägenheterna, köket och det stora vardagsrummet på markplan är däremot färdigrenoverade och det har lagts otaliga arbetstimmar på att fräscha upp huset och göra det beboeligt. Arbetet med renoveringen har också dokumenterats i SVT-programmet ”Husdrömmar” som visades tidigare i år.

Att de hamnade här, i området Sege park i utkanten av Malmö, berodde på att det fick en fråga från stadsbyggnadskontoret på Malmö stad. 

– Vi hade varit på dem och frågat om de hade något ställe som vi kunde bygga på och så sa de här skulle nog kunna passa för er. Så då kom vi in på en intresselista och fick skriva en projektansökan och så. 

”Luktade död och avlopp”

Huset ifråga var mellan åren 1935 och 1995 en del av Malmö Östra sjukhus, ett stort mentalsjukhus som bestod av åtta paviljonger och rymde över 500 vårdplatser. Efter att mentalsjuhuset avvecklades har det bland annat varit flyktingboende, rättspsykiatrisk klinik och studentlägenheter i några av byggnaderna. Just den här byggnaden hade dock mestadels stått tom när personerna i Röda Oasen kom hit på besök. Det var svartmögel på väggarna och råttor som kilade på golven. 

– Dessutom hade vattenlåsen i källaren torkat så det luktade intensivt av död och avlopp i hela huset, minns Ludvig Haav. 

Vad var er känsla då när ni kom hit första gången?

– Det var nog lite olika i gruppen, men jag blev helt såld direkt. Genom att titta på en karta förstod jag att det här huset var det absolut bästa i hela området. Och bara en sådan sak som att vi inte behövde betala något extra för det stora källarutrymmet gjorde att det kändes väldigt värt. Men andra var mer så här: Nej här kan vi inte bo!

Av det ursprungliga gänget är det nu bara Ludvigs och Sofies familj som är kvar. Men istället har det tillkommit många andra. Redan från början fanns en vision om att få till en bred blandning av personer i olika åldrar och med olika bakgrunder. För att möjliggöra för att personer med olika inkomster ska kunna bo i huset har de också gjort så att några lägenheter är hyreslägenheter medan resten är bostadsrätter. Från och med nästa år är också tanken att de ska ha sociala lägenheter i huset, det vill säga lägenheter som hyrs av till exempel Stadsmissionen eller Asylgruppen i Malmö. 

Byggemenskap

Pablo Vilches har slagit sig ner på bänken bredvid oss. Han är en av de som kom med i projektet när det hade varit igång ett tag. För fem år sedan flyttade han och hans familj ner från Dalarna, lockade både av idén om ett stort kollektiv och att bo längre söderut. 

– Men sen var det också blandningen som det här huset inbjuder till, att man kan bo själv i en lägenhet men också ha allt det här gemensamma.  Men också att bygga och vara med och utforma huset från grunden var väldigt lockande. 

De valde på ett tidigt stadium att bilda en byggemenskap, en föreningsform som är relativt ovanlig i Sverige men vanlig i många andra europeiska länder, inte minst Tyskland. Det betyder att de har styrt renoveringsprocessen själva, men eftersom de flesta har jobbat eller pluggat under tiden har de också valt att ta in byggfirmor som har gjort en del av jobbet. Byggemenskapen har också gjort att det har kunnat jobba på i sin egen takt och eftersom det inte funnits något avkastningskrav från någon extern byggherre har de också kunnat hålla nere boendekostnaderna. 

Varför tror ni att det är så ovanligt med byggemenskaper i Sverige?

– Dels är det det finansiella. Många byggemenskaper vill bygga på landet och där kan värderingen av det färdigställda ibland vara lägre än vad själva byggkostnaderna är. Det tycker inte bankerna är så kul. Men en byggemenskap kan också gagna en plats på en massa sätt. Vi har till exempel krokat arm med staden i deras visioner om hållbarhet, medan de andra byggherrarna i området har varit mycket mer marknadsdrivna. Men det värdet som vi tillför staden går inte riktigt att räkna i pengar, så då blir det tyvärr så att kommunerna oftast går ut med markanvisningar till högstbjudande, säger Ludvig Haav. 

Han hoppas att fler kommuner ska gå över till en ”kvalitetsbaserad markanvisningsprocess” där man inte bara stirrar sig blind på det ekonomiska. Men han tror också att det behövs mer information eftersom många inte ens känner till att byggemenskaper finns eller tycker att det verkar flummigt.

– Vårt hus är en bo- och byggemenskap vilket är två olika saker som inte alls behöver ha med varandra att göra. Det är inte så att man måste dela kök med varandra för att man har en byggemenskap. 

Under byggprocessen har Ludvig Haav och Sofie Persson varit anställda av föreningen på 25 procent som projektledare, men Ludvig är noga med att poängtera att det har varit en grupprocess och att alla i huset har varit med och påverkat. De har haft arbetsdagar på lördagar då alla har kommit och hjälpt till med allt ifrån att riva väggar till att gräva runt huset. Det svåraste tycker Ludvig har varit att få en överblick på allt och att kommunicera alla deras idéer till byggföretagen som hjälpt dem. 

Hade ni någon erfarenhet av att bygga och renovera tidigare?

– Sofie är väldigt mycket DIY-person och väldigt snabb på att bygga mindre saker. Hon är också en väldigt duktig organisatör och projektledare, men mer inom den sociala sektorn som hon har jobbat mycket med. Jag kommer mer från arkitektur- och bygghållet, men också väldigt intresserad av odling. Det här blev något av ett karriärskifte för mig personligen. Innan hade jag jobbat mycket med miljöanalyser och hållbarhetscertifieringar för stora byggen, men varit ganska bortkopplad från vad det innebär att bygga i praktiken. Men nu har jag lämnat det storskaliga bakom mig, säger Ludvig Haav.   

På Röda Oasens hemsida kan man ta del av deras vision. Där står bland annat att de vill ”organisera för en rikare, enklare och mer kreativ vardag genom kollektiva lösningar” och ”ta ansvar för att göra samhället mer jämlikt, hållbart och solidariskt, i Malmö och i världen”. 

– Ett exempel på det är när vi skulle renovera fönstren och insåg att det var fullbokat hos alla fönsterrenoverare i flera år framåt. Då såg vi en möjlighet att koppla in ensamkommande som anställdes och jobbade med fönsterrenoveringen, vilket skulle bli ett sätt för dem att få uppehållstillstånd och lära sig ett nytt yrke. En av dem fick sedan jobb som fönsterrenoverare på heltid, medan en tyvärr tvingades lämna Sverige, fast jobb till trots. 

Skyltfönster för hållbar stadsutveckling

Föreningen som de ensamkommande anställdes genom heter Drevet och de har också fått i uppdrag att jobba med sociala hållbarhetsfrågor i hela området. Sege Park har kallats för Malmös nya skyltfönster för hållbar stadsutveckling med solcellsanläggningar, cykelgarage och en mobilitetspool. På det sättet passar Röda Oasen väldigt bra in på kommunens planer för området. Det finns också en önskan om att skapa en gemensam verkstad för alla boende i området och att de ska få tillgång till det 4000 kvadratmeter stora området framför huset vilket skulle kunna möjliggöra för en tillsammansodling. 

Finns det en ambition om att kunna bli självförsörjande också?

– Nja… olika personer har olika ambitioner. Alla har sina egna käpphästar och specialintressen, där odling och mat väl har varit mina. Hittills har alla mest varit fokuserade på byggandet, men nu börjar det bli tydligt att vi aldrig riktigt har satt oss ner och jämkat ihop oss. Men så får det vara, säger Ludvig Haav.

– Vi har aldrig strävat efter att alla ska vara lika. Men jag tycker också det är jävligt kul med den här variationen. De som är lite yngre och bor i korridorsrummen tillför något helt annat än vi som har barn, och sen har vi de äldre som kommer in med sina erfarenheter. Den här variationen träffar du inte på så många ställen annars, tillägger Pablo Vilches. 

Unik vattenlösning

Ytterligare något som är unikt med Röda oasen är deras nya vattenlösning som har kommit till genom VA Syd och det EU-finansierade projektet Rewaise. Som första flerfamiljshus i Sverige har de ett system för att ta tillvara och rena dagvatten och dräneringsvatten för att sedan kunna använda det i toaletter och till tvätt. Systemet gör att de kan spara 1300 liter dricksvatten per dag vilket motsvarar 40 procent av deras totala vattenförbrukning. Systemet bygger på membranteknik som renar dagvattnet från bakterier och partiklar, det är en välkänd teknik men har aldrig tidigare använts på den här nivån i Sverige. Förhoppningen är dock att det ska spridas till andra lägenhetshus om experimentet faller väl ut. 

– Vi tyckte det var superroligt när vi blev tillfrågade att vara med på det här, det ligger helt i linje med det vi vill göra, säger Ludvig Haav och fortsätter:

– Det är ju jättekonstigt egentligen att vi använder rent vatten som är en så viktig råvara för att spola ner vår skit med. 

Ludvig berättar också att de ska återvinna kisset från två av toaletterna i huset, vilket även det är en del av Rewaise-projektet. I huset finns två urinsorterande toaletter som kommer att kopplas till ett urintorkningssystem i källaren. I torkningssystemet, som är tillverkat av Sveriges Lantbruksuniversitet och företaget Sanitation 360, kommer urinen att koncentreras 25 gånger så att det sedan kan transporteras till Gotland. Där granuleras det till ett torrt gödsel till svensk odling.

Efter att ha suttit i eftermiddagssolen och pratat ett tag visar Pablo och Ludvig runt i huset. I källaren finns den unika vattenlösningen och här finns också flera rum som just nu mest är fullproppade flyttkartonger och annat, men där de har planer på att bland annat skapa en verkstad och ett gästrum som ska kunna hyras ut tillfälligt. 

Tillbaka på baksidan av huset möter vi Jesper och sonen Kliff som leker på studsmattan. En katt stryker runt i gräset samtidigt som solen kikar fram bakom molnen. 

Pablo Vilches pekar ut ett tak som han byggde för några veckor sedan. Nu närmast kommer de jobba vidare, bland annat med att tilläggsisolera vinden. 

– Åt vilket håll du än vänder dig kan du se saker som vi har byggt. Vi har verkligen jobbat jättemycket med det här. Och vi kommer nog att fortsätta göra det, ett bra tag till ser det ut som, säger han och ler stort.