Efter den andra valomgången på söndag kan Frankrike, för första gången på 80 år, ha ett högerextremt parti vid makten. Jag pratar förstås om Nationell samling och deras omslagspojke Jordan Bardella som tycks gå hem både på den franska landsbygden och bland många unga. 

Att de högerextrema firar framgångar i Frankrike borde egentligen inte förvåna någon. Man kunde ana vartåt det barkade redan för sex år sedan när proteströrelsen Gula västarna växte fram. Den utlösande faktorn för Gula västarnas protester var regeringens beslut om att höja bensinskatten. Dock var det inte bara bensinskatten som de protesterade mot, till stor del handlade protesterna om Emmanuel Macrons liberala ekonomiska politik som gynnat de rikaste i Frankrike, bland annat genom att avskaffa förmögenhetsskatten och ta bort skatten på lyxyachter. Bland Gula västarnas krav fanns, förutom en sänkning av bensinskatten också rätten till bostäder, höjningar av pensioner och minimilöner, ökade satsningar på skolor och sjukhus och, faktiskt, bättre kollektivtrafik – något som ibland glöms bort i debatten. 

Nationell samling har kunnat kapitalisera på det folkliga missnöjet som finns med Macrons politik.  Macron har (med viss rätta) beskrivits som en elitist medan Jordan Bardella, som har vuxit upp i ett av Paris fattigaste områden, framställer sig som ”en man av folket”. Att vänstern i Frankrike har varit splittrad och dragit åt olika håll har förstås också gynnat Nationell samling. 

Samtidigt ska man inte heller sticka under stol med att det finns ett djupt invandringsmotstånd i stora delar av Frankrike, och då i synnerhet på landsbygden. I en intressant analys i DN skriver Martin Gelin om att nästan alla stora eller medelstora städer i Frankrike röstade till vänster eller på mittenalternativet i EU-valet, medan Nationell samling kammade hem flest röster i de små byarna samt i de ”ultrakonservativa pensionärsstäderna längs Rivieran”. Han nämner också att något som förenar de städer där väljarna inte röstade på Nationell samling i särskilt hög grad är att de har tillgång till bra tågkommunikationer. 

Det här säger något viktigt, inte bara om Frankrike utan också om andra länder. När många människor upplever att de som sitter vid makten bara gynnar sig själva och när de känner sig avskärmade, både på grund av höga drivmedelspriser och dålig kollektivtrafik, då växer missnöjet. Och det är i missnöjet som populister som Marine Le Pen och Jordan Bardella hittar sin näring. 

De som är de stora förlorarna i det kapitalistiska spelet, både i Frankrike men också i Sverige och i många andra länder runtom i världen, är dels invånarna på glesbygden, men också de som bor i fattiga förortsområden. Det är de som får lida när regeringarna väljer att prioritera skattesänkningar och försvarsbudgetar istället för att satsa på bättre kollektivtrafik, upprustning av lägenheter och en bättre samhällsservice. 

Istället för att de här grupperna ska ställas mot varandra borde de kunna kroka arm och inse att det finns mycket som förenar dem. Att deras fiende inte är varandra utan det system som exploaterar dem, som utarmar det offentliga och som gynnar dem som haft turen att födas in i en rik familj. 

I ett samhälle som präglas av rättvisa och där människor kan mötas och inse sina likheter, där har högerpopulisterna väldigt lite att vinna.