Människan håller på att förlora kontakten med den natur som omger oss. Kanske behöver FN rycka in med en räddningsplan som kan styra vårt tänkande bort från ekonomismens diktatur, skriver Kurt Gustafsson från Framtiden i våra händer.
DEBATT. Förmodligen är intresset hos gemene man inte så stort för hur våra landskap med befolkade bygder, naturområden och urbana miljöer ser ut och som nu, inom de närmaste årtiondena, i snabb takt kommer att förändras. Den allt mer teknifierade, industriella och ekonomiskt styrande utvecklingen för fortsatt materiell tillväxt kommer utan motstånd att förvandla, bryta ner och fragmentera planetens fysiska status och rika livsväv. Vi är en del av civilisationens livsyttringar och kommer följsamt att allt mer ledas av dess egen accelererande hysteriska rytm.
Ekonomiskt ständig och styrd tillväxt ska ge oss allt. Inget ska vara oss förvägrat. Till bilden kan också läggas att över åttio procent av jordens människor kommer att födas, leva sina liv och dö i växande urbana miljöer med tillrättalagd, sinnesreducerad koppling till natur, försörjning, liv och landskap. Ett landskap, eller exploateringsmark, för industriellt byggande och för produktion av el, skogsprodukter, mineraler, kommunikationsanläggningar, avfallsarealer för att kunna skapa livsmedelsprodukter, nöjesområden och små kultur/naturresevat (nostalgikuvöser), så länge allt räcker och är ekonomiskt bärkraftigt. Arealer för livsmedelproduktion kan efterhand komma att frigöras för annan användning. Med den påbörjade och ekonomiskt styrda kemiskt tekniska framställningen av matprodukter blir det möjligt.
Det gamla naturromantiska arvet är och blir efterhand marginaliserat. Är det ett svek mot framtiden att inte försöka bryta sig ur den situation som varje dag förslavar och förminskar våra möjligheter till ett rikare liv på jorden i samspel med allt annat som ännu finns, lever och vill leva?
Eller – gör det ingenting om våra skogar, odlingsmarker, vattendrag och berg skärs sönder, delas, skövlas och förvandlar naturen, landskapet, till industrialiserad och urban nivå? Gör det ingenting om många bergtäkter, gruvor för grus och mineralbrytning, ger obotliga milsvida sår i terrängen. Gör det ingenting om lärksången tystnar och fjärilarnas flykt i sommarvinden försvinner? Gör det ingenting om breddade nya motorvägar och snabbjärnvägar skövlar mark och skapar stråk och barriärer i landskapet, liksom hundratals mil av nya kraftledningsgator? Gör det ingenting om vindkraftverk i tusenden pepprar skogar, åsar, havsområden och slättmarker med sina höga torn och vingar? Inte heller de kvadratkilometer stora, glansiga solcellsarealerna?
Kanske vi också snabbt vänjer oss vid de allt fler och nödvändiga skyddsvallarna eller murarna mot stigande vattennivåer i utfiskade hav och sjöar, kanske också vid de övergivna, dränkta byarna och stadskvarteren. Gör det ingenting om tornsvalorna, storspovarna eller hackspettarna försvinner? Är det inget att sörja över om markernas vilda blomsterrabatter tynar bort och alla insekter med dem? Är det bara naturligt och acceptabelt om de urbana områdena förtätas och breder ut sig över bortröjda skogar, åkermarker och kända kulturbygder? Vem talar emot? Är det inget att oroas över att våra barn fostras till kunniga kreativa konsumenter och producenter i en kaskad av reklam? Inte heller att gator, torg och konstruerad natur i parker blir den huvudsakliga livsmiljön? Att kemiskt komponerad industriell mat allt efterhand blir vår föda. Gör det ingenting att teknik, artificiell intelligens och robotar mer och mer kommer att styra våra arbeten, känslor och kroppars begär?
Ännu är vi bara på ingång mot det beskrivna scenariot. Men det kommer att gå fort nu då energi- och tillväxtpaniken hetsar och mycket av jordens miljö måste offras i stenhård global konkurrens. Den ekonomiskt materiella välfärdens pris. Men gör det något som sagt?
Vi har ju ändå redan så otroligt mycket dokumenterat av hur de har sett ut och fortfarande ser ut på jorden, och ytterligare en hel del till hinner vi spara. Allt kan vi återse via våra stora datorskärmar när en kvardröjande längtan bort, eller efter det som var, blir för stor. Då, när fortfarande många medborgare bar på erfarenheter, tankar och undringar om att livet, framtiden och kanske, ett annat sätt att leva med insikt, medkänsla och solidaritet, var möjligt. Efterhand naturligtvis ett avtagande fenomen.
Ännu har inte larmen tystnat helt ska väl tilläggas. Det forskas, skrivs, pratas, varnas, debatteras och demonstreras om vad som sker och hur vi på djupet måste förhålla oss till kommande decenniers förändringar och jordens framtid. Ännu är larmandet möjligt, här i varje fall och än så länge. Vem kan, vill och orkar lyssna till larmen? Ännu saknas dessutom en i Förenta Nationerna antagen ”Vision om en värdig förvaltningsplan för planeten jorden”, kanske Räddningsplan, som i lag kunde styra vårt tänkande och handlande bortom diktaten från Ekonomismens diktatur.
Än så länge, mitt i nuet och världens heta puls, ringer minoriteternas larmande varningsklockor ändå. Men! Hur skulle det se ut, eller vara möjligt om vi som är politiker, industrialister, investerare, samhällsplanerare, ivriga konsumenter med flera, skulle styras för mycket av allt detta samhälleliga ångestmuller om framtiden? Det skulle inte ge mer stimulerande utveckling, välfärd, bröd och skådespel för folket, ingen ekonomisk tillväxt. Vi måste vara realister. Fler välbetalda jobb behövs. Folkmängden ökar. Världsproduktionen, konkurrensen och konsumtionen måste stimuleras. Självklart måste vi göra vårt bästa för det där med klimatet och miljön, men vi har nu ändå ett gyllene utgångsläge för ökad tillväxt att ta vara på. Att skapa fossilfri energi och producera flera eldrivna produkter och förädlade råvaror är väl ändå något som sporrar. Det är energiomställning i varje fall och som ger oss incitament för att det säkert ska gå bra med fortsatt industriell expansion och materiell ekonomisk tillväxt. Det finns så mycket att ta av i konkurrensen om jordens resurser. Ökad välfärd kostar, och det kommer att ta lång tid innan lärksången helt tystnar och blåsipporna tynat bort mellan de döda hasselbuskarna. Det kanske inte heller, på sikt, kommer att göra så mycket när så sker för oss medborgare i det ökande urbana gatumyllret med andra tekniskt kemiska hjälpmedel för livsoptimering när och efterhand som det blir nödvändigt? Forskningen går framåt på det området. Och investerarna ligger inte på latsidan.
Det här är ett försök att beskriva människans uppenbara och pågående civilisatoriska spel med den jord som vi nu tagit över förvaltningen av. Är det ett svek mot framtiden vi bevittnar? Ska vi med liv och lust ta för oss av alla möjligheter som bjuds så länge de finns kvar? Hur och vad som har varit finns ju ändå sparat i digital form och tekniska innovationer kommer säkerligen till hjälp för vår överlevnad om än banden med jordelivets alltmer borttynande livsformer bryts. Får inte det vara nog, ge optimistisk framtidstro för ökad tillväxt? Eller? Frågan är än så länge fri.
