Under en fisketur utanför Skånes klippiga nordvästkust blir en morfar och en liten flicka plötsligt omringade av ett sillstim. Hon vevar febrilt. Men det är inte för att en fisk nappat hon vill få upp kroken ur havet. Något annat skymtar under vattnet – tumlare som bryter vattenytan i jakt på ett skrovmål.

– Det enda jag kunde tänka på var att jag var tvungen att rulla upp för att de inte skulle fastna, säger forskaren Johanna Stedt på en gräsplätt, bara någon kilometer ifrån där hon fiskade som barn.

Några slag med stjärtfenan – och de var borta. Men de fick Johanna Stedt på kroken. Hennes liv har kretsat kring de tumlare som ingår i Bälthavspopulationen, som specialiserat sig på att söka föda i grunda vatten från Falkenberg till Ystad och utanför den danska kusten.

– Någon gång ibland kommer de upp längs med båten och verkar intresserade, man får nästan ögonkontakt, de tillfällena är väldigt få. Nyfikenheten och begäret att få vara med om det igen finns kvar. Men det är alltid på deras villkor, fortsätter hon.

 Följer med drönare

Utanför klipporna som rasar brant mot ett mörkblått hav hämtar en tumlare andan. Ovanför hovrar en vit drönare styrd av Dinah Hartmann, projektanställd av Johanna Stedt vid Lunds universitet. På hennes display går det att följa hur den dyker och simmar strax under vattenytan, för att sedan försvinna ner i djupet igen. Johannes Till, en student i bevarandebiologi som Johanna Stedt handleder, riktar sin kikare mot två sillgrisslor i hopp om att de ska leda honom till platsen där tumlarna dyker upp igen. Men de går alla bet.

– Ofta rör det sig om några sekunder som man ser ryggen och fenan, sedan försvinner de igen, konstaterar Johanna Stedt.

Som liten val i kallt vatten måste tumlaren ständigt fylla på sina energireserver. En lax eller en torsk kan mätta för en halv dag – men är det en smörbult eller sill på menyn, brådskar det att snabbt finna mer föda, förklarar hon. I ett pågående projekt försöker hon identifiera tumlarna på individnivå, och i hennes loggböcker finns nu 25 stycken registrerade. Resultatet av ett mödosamt arbete för att bättre förstå deras rörelsemönster runt Kullens spets, för att bidra till kunskap om hur – och var skyddsåtgärder bör sättas in. 

– Det är svårt att ta hand om och skydda någonting om man inte vet de har för grundläggande behov, konstaterar Johanna Stedt.

Halverats sedan 2005

Varje tumlare som dör av mänsklig påverkan innebär ett slag mot möjligheten att bevara de tumlare Johanna Stedt följt sedan barnsben. Nyligen varnade en studie för att det kan vara på väg att gå riktigt snabbt utför. Enligt inventeringar 2012 och 2016 låg populationen på drygt 40 000 men hade minskat till 14 000 år 2022. Men just mätningarna 2012 och 2016 är osäkra, då en mindre andel av havsytan inventerades dessa år än under övriga inventeringar i studien.

– Man ska inte dra för stora växlar endast på siffrorna från de två åren, säger Julia Carlström, en av författarna bakom studien, som ändå beskriver den som en larmklocka. 

Sett över hela tidsperioden med fem inventeringar från 2005 till 2022 har antalet tumlare ungefär halverats. I forskarnas analys har större vikt lagts på de säkrare skattningarna från undersökningarna 2005, 2020 och 2022, och mindre på de mer osäkra 2012 och 2016. Det resultatet visar att över en tidsperiod på 18 år har  antalet tumlare minskat med en hastighet av runt tre procent per år.

– Vi har viktat de osäkrare datapunkterna så att de får mindre tyngd i analysen och de som är säkrast får mest, då visar det att det går neråt över tid, säger Julia Carlström. 

Fiskenät största hotet

Den främsta orsaken som pekas ut är att tumlare snärjs i fiskegarn och drunknar.  Men det finns fler hot. Miljögifter orsakar än i dag reproduktionsstörningar hos tumlare och försvagar deras immunförsvar. Forskarna har genom provtagning, kunnat se hur de förstfödda kalvarna har höga halter av gifter i sig – och tros ha sämre förutsättningar att reproducera sig. Även klimatförändringarna tros vara ett hot, då de rubbar ekosystemen i havet. Men att minska miljögifterna och dämpa uppvärmningen i havet ger inga snabba resultat, samtidigt som hotet nu är allvarligt, anser Julia Carlström. Även om ljudskrämmor kan sättas på nät för att minska risken för bifångst med 80 procent kan det samtidigt skrämma bort tumlare från viktiga födoplatser. Hon ser därför att den bästa lösningen är att förbjuda fiske med nät i områden som är särskilt viktiga för tumlarna, i kombination med krav på ljudskrämmor i andra områden, med mittemellan-mycket tumlare.

– Det behövs en fiskeriförvaltning som fungerar för hela ekosystemen, säger Julia Carlström.

Annars är risken att bälthavstumlaren går samma öde till mötes som östersjötumlaren, varnar hon. Med den populationen är det än värre ställt. Den senaste inventeringen var 2011–2013 och visade att det endast återstod runt 500 individer. Enligt en skattning från Internationella havsforskningsrådet skulle det räcka med att i snitt 0,7 tumlare per år dör på grund av mänsklig påverkan, för att riskera hela populationens återhämtning på lång sikt.

– Den löper stor risk att utrotas. Tumlarpopulationen i Nordsjön är fortfarande stabil, men det hjälper inte andra populationer eftersom de är anpassade för olika livsmiljöer. För att bevara tumlarna i Kattegatt, Öresund och Östersjön måste vi skydda dem i deras egen miljö, säger Julia Carlström.

”Det fanns oklarheter”

1992 var Sverige ett av länderna som kom överens om konventionen om biologisk mångfald i Rio de Janeiro och året dessförinnan var Sverige med om att sluta ett avtal om att bevara småvalar i Östersjön och Nordsjön (Ascobans). Men över trettio år senare är en av populationerna av Sveriges enda val akut hotad – och ny forskning visar alltså att en annan är på väg stadigt neråt, möjligen i en rasande fart. Så hur hamnade vi här?

I utsjön, långt från kusten, finns grunda havsområden där tumlare jagar bland tångskogar och rev.

– Det är en stor variation med allt från skalgrusbottnar till blocklandskap och fantastiska miljöer med tareskogar (en typ av tångskogar, red:s. anm.) och bubbelrev, säger Bo Gustafsson, marinbiolog på Länsstyrelsen i Halland, som själv dykt och inventerat arter och miljöer i utsjöbankarna Fladen och Lilla Middelgrund i Kattegatt.

Under 00-talet blev de och flera andra utsjöbankar i Östersjön och Kattegatt Natura 2000-områden. En typ av områdesskydd som kom med EU:s art- och habitatdirektiv, som är EU:s viktigaste bidrag till FN:s konvention om biologisk mångfald. Enligt EU:s regler skulle hotade arter och miljöer som omfattas av Natura-2000 få ett fullgott skydd inom sex år. Men när deadline passerade var fisket, som pekats ut som det största hotet, ännu oreglerat.

– Det fanns oklarheter kring hur det skulle gå till, konstaterar Bo Gustafsson.

När deadline bommades för Fladen och Lilla Middelgrund ansökte Greenpeace om tillstånd att dumpa 203 granitblock för att försvåra för de trålare som hotade det unika bottenlivet – och sätta ljuset på det tandlösa skyddet. 

– Vi bedömde inte att det hade någon negativ inverkan, säger Bo Gustafsson, som gav dem grönt ljus.

Lena Ek lovade att ta tag i frågan

Beslutet överklagades men höll hela vägen till Mark- och miljööverdomstolen. Blocken sjönk till botten och ligger där än i dag. Men även om miljöorganisationen behövde söka Natura 2000-tillstånd, tillämpades inte plikten på fisket. I samband med att Greenpeace följde upp aktionen med ett klagomål hos EU-kommissionen, passade riksdagsledamoten Helena Leander (MP) på att konfrontera dåvarande miljöminister Lena Ek i en riksdagsdebatt.

– Det finns inga regler som undantar fisket från denna prövning, länsstyrelserna är tillsynsmyndighet och ansvarar därigenom för tillsynen över bestämmelsernas efterlevnad, sa Lena Ek.

– Men om länsstyrelserna inte gör det, vad gör man då? Det gör de nämligen inte, kontrade Helena Leander.

Lena Ek lovade att ta tag i frågan.

– Vi fick brev där miljöministern i princip frågade varför vi inte följde regelverket, minns Bo Gustafsson.

”Det har skett stora framsteg”

Den 4 juni 2012, fick Lena EK svar. Länsstyrelsen i Halland hänvisar till att en arbetsgrupp tillsatt av Naturvårdsverket kommit fram till att det är bäst att använda sig av EU:s gemensamma fiskerilagstiftning för att reglera fisket i marina skyddade områden – inte tillståndsplikten. Länsstyrelsen skriver också att om inte förutsättningarna att reglera fisket kommer på plats inom rimlig tid, kommer Kustbevakningen att kontaktas för att meddela att tillståndsplikten gäller för bottentrålning i de marina Natura-2000-områdena, ”för att inte fortsatt äventyra naturvärdena i skyddade områden”. Tre år senare, 2015, påbörjade Havs- och vattenmyndigheten förhandlingar med berörda EU-länder om fiskereglering i de skyddade utsjöområdena. Men tumlarna och reven skulle behöva vänta åtskilliga år till på att sktddas.

Under tiden, 2016, tillkom fler Natura 2000-områden för att bevara tumlarna, efter påtryckningar från EU. Bland annat Hoburgs bank och Midsjöbankarna i Östersjön som numera är Sveriges största marina skyddade område. Men flera blev mindre än förslagen som flera myndigheter ställt sig bakom, på vetenskaplig grund. Andra blev inte av alls.

Året efter att de nya Natura 2000-områdena inrättades, kom det faktiska skyddet återigen på den politiska agendan. Sverige tog tillsammans med Fiji initiativ till en internationell havskonferens i New York. Där lovade dåvarande klimat- och miljöminister Isabella Lövin (MP) att reglera fisket i alla marina skyddade områden i Sverige där det behövdes för att nå bevarandemålen. Under 2021–2022 kom också fiskeregleringar på plats, i flera områden viktiga för tumlarna – såsom ett fiskeförbud i hälften av zonerna i utsjöbankarna i Kattegatt och ett garnfiskeförbud i hela det stora Natura 2000-området Hoburgs bank och Midsjöbankarna i Östersjön. Även i två Natura-2000 områden utanför Skånes nordväst och sydvästkust har nätfisket reglerats och i ett utanför Ven i Öresund, är förhandlingarna med Danmark nu i ett slutskede, berättar Lena Tingström, utredare på Havs- och vattenmyndigheten.

– Det har skett stora framsteg.

Sverige får kritik

Men Sveriges åtgärder för att rädda tumlarna är fortfarande inte tillräckliga anser EU, som i februari hotade med att dra regeringen inför domstol för brister i skyddet.

”Medlemsstaterna måste vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa att ingen betydande störning inträffar”, skriver EU-kommissionen i sin skarpa kritik.

Syre har tagit del av regeringens svar, där man nu utlovar fler åtgärder. I ett stort havsområde utanför Skånes sydkust har Havs- och vattenmyndigheten nu beslutat om krav på att alla fiskebåtar måste ha ljudskrämmor och för resten av Östersjön, där försvaret konsekvent sagt nej till sådana, förbereds ett förslag på andra regleringar.

Regeringen skriver samtidigt i sitt svar att svenskt nätfisket minskat med 91 procent i Östersjön (räknat i kilometer-dagar) de senaste två decennierna, vilket gör att bifångsterna i svenskt fiske nu är lägre än de 0,7 tumlare som i snitt kan dödas varje år utan att riskera populationens återhämtning. Men osäkerheten är stor och regeringen håller därför med kommissionen om att det är motiverat med fler åtgärder.

–  För östersjötumlaren behöver man göra mer, det är min tydliga uppfattning, jag började arbeta med den på 1990-talet och redan då diskuterades om den vad dödsdömd, säger Julia Carlström.

Så kunde tumlarna räddats i ett tidigare skede? I USA stängs fisket om bifångster överskrider en gräns för vad en population kan klara av. En metod som räddat en population av tumlare, Morro-Bay, utanför Kaliforniens kust – och som Julia Carlström, gärna hade sett tillämpas i Europa.

– Målet är tydligt för alla, och uppfylls inte målet, då behöver fiskare och forskare sätta sig tillsammans och lösa problemet. Hittar man inte en lösning, då stängs fisket. Inom Europa har det inte funnits en överenskommelse kring hur man ska räkna på det här, säger Julia Carlström.

Nytt mål på gång

Men inom konventionen för att bevara småvalar i Östersjön och Nordsjön (Ascobans), diskuteras nu ett förslag till bevarandemål: att tumlarna ska vara 80 procent av sin bärkraft med en sannolikhet av 80 procent inom 100 år. Om det blir verklighet har Julia Carlström och de andra forskarna bakom studien kommit fram till att max 24 bälthavstumlare om året kan dödas, utifrån att det nu finns 14 000 individer kvar. Samtidigt har en annan studie, som publicerades i höstas, beräknat att runt 900 bälthavstumlare dog i svenskt och danskt nätfiske bara 2020. Till detta kommer även bifångster i tyskt nätfiske, som det saknas data ifrån.

–Då förstår man att då går det inte, säger Julia Carlström, som vill se fler åtgärder.

”Skulle inte haft någon tumlarpopulation alls” 

Men Sara Königson, forskare vid SLU Aqua och medförfattare till studien om bifångster, är skeptisk till målet som diskuteras i Ascobans och beskriver det som ”väldigt ambitiöst”.

– Det är ju ett förslag till förvaltningsmål som ska nås inom hundra år. Då blir det sådana siffror, jag är inte förvånad.

Hon säger också att de två studierna om minskande tumlarantal och höga bifångster väcker frågor som inte är besvarade. Siffran 900 bifångade tumlare år 2020 bygger på observationer från 17 båtar under mer än 6 000 dagar inom loppet av tio år, där tumlare fastnade 8,6 procent av dagarna –vilket sedan användes för att få fram en skattning på bifångster utifrån den totala fiskeansträngningen. Men Sara Königson säger att det är något som inte stämmer.

– Om det är så stora bifångster skulle vi inte haft någon tumlarpopulation. Istället för att säga att allt är katastrof och det här håller på att hända, måste vi titta på siffrorna och fundera.

En förklaring som diskuteras i studien är att ett tillskott från nordsjötumlarna kan ha kompenserat. En annan att uppskattningen av bifångster kan vara i överkant, alternativt att beräkningarna av tumlare är i underkant. Men Julia Carlström, en av författarna bakom studien om minskande tumlarantal, tror inte att resultaten beror på hur tumlarna rört sig, då det inte finns data som tyder på att ”halva poulationen skulle ha förflyttat sig utanför sitt förvaltningsområde”. Utifrån inventeringarna ser hon inga skäl att ifrågasätta uppskattningen att 900 tumlare dödades i nätfisket 2020.

– Om man tar i storleksordningen ettusen djur per år av en population som nu är nere på 14 000 och innan kanske var 30 000–40 000, gör man det i ett decennium, ja då går det utför, och det är det vi ser nu, säger hon.

”Något sker, så är det”

Men Sara Königson pekar å sin sida på att uppskattningarna som visade på höga tumlarantal 2012–2016 är osäkra. Hon tror också att det kan finnas andra orsaker än nätfiske bakom det låga antalet tumlare som räknades 2020 och 2022. Det då nätfisket minskat kraftigt mellan 2014 och 2020 och, enligt ännu opublicerade data, än mer under de senaste två åren. Särskilt stor har nedgången varit i stenbits-
fisket, där man tror att tumlare förekommer som bifångst. Stenbiten fiskas i första hand för rommens skull, och 70 procent av fisket sker i Öresund och södra Kattegatt.

– Där är det en extrem minskning. Då kan man ju fråga sig vad det är som gör att tumlarpopulationen minskar, för om bifångst, som anses vara ett av populationens största hot, minskar så markant som den gör borde snarare tumlarpopulationen öka.

Istället lyfter hon alternativa förklaringar till det låga antalet tumlare i de senaste inventeringarna. Enligt Sara Königson kan det bero på att bälthavs-
tumlarna emigrerat i jakt på föda på annat håll. En annan anledning hon pekar på är pandemin som gjorde att båtturismen slog i taket.

– Tumlare är skygga djur och håller sig undan båtar, om det är mycket aktivitet på vattnet kan det med stor sannolikhet även ha påverkat tumlarens utbredning.

Mer fisk ökar chanserna för tumlarna

Men det stora penseldraget i studien, det håller hon med om. 

– Något sker, så är det. Och det sker en del åtgärder, delvis genom att fisket minskar varje år. Det är en åtgärd och den effektivaste åtgärden ur ett bifångstperspektiv. Användande av ljudskrämmor är en annan effektiv åtgärd, det sker också en del. Men jag tror att man kan använda mer.

Julia Carlström har inte tagit del av de nya siffrorna som visar på ett kraftigt minskat nätfiske mellan 2020 och 2022. Men hon håller med om att det finns osäkerheter i beräkningarna. 

– Men man kommer fortfarande inte undan att populationen minskar och att bifångsterna tycks vara över mortalitetsgränsen, oavsett om gränsen är lite högre och bifångsten är lite lägre. 

Hon pekar också på att de decimerade fiskebestånden (som är orsaken till det minskade nätfisket) i sig är problematiska för tumlarnas återhämtning, då valarna behöver fungerande ekosystem för att kunna leva.

– Så om fisken kan öka, ökar det chansen för tumlarna att återhämta sig.

Svar på om fler krav på ljudskrämmor, nya fiskeregleringar, mindre föda och minskat nätfiske påverkat bestånden, väntas inom några år. I sommar ska forskarna åter till havs för att räkna tumlare. Den här gången är det östersjötumlarna som ska inventeras, för första gången sedan 2011–2013. Även utvecklingen för bälthavstumlaren, kommer att följas med fler inventeringar. Samtidigt tornar nya hot upp sig i horisonten.

I både Östersjön och Kattegatt har sammanlagt tre vindkraftsparker fått grönt ljus av regeringen, nära områden som är viktiga för tumlarna. Dåliga nyheter för tumlarna som använder ljudsignaler för att lokalisera föda och upptäcka faror. Under pålningen av kraftverken kan  de skrämmas bort tiotals kilometer om försiktighetsåtgärder inte vidtas, enligt Julia Carlström. Avgörande blir att bolagen använder tysta metoder och helst under en tid på året när det inte är så många tumlare där.

– Sedan står ju parken i 30 år och har lågfrekvent buller, där är kunskapsläget sämre. En population som mår ganska bra klarar kanske av det om det är i begränsad omfattning. Men östersjötumlarna har inga marginaler. För bälthavstumlaren kanske det går i viss utsträckning. Men det är ingen som har någon samlad bild när man pratar kumulativ påverkan av vindkraftparkerna, fisket, miljögifter och klimatpåverkan – så kanske inte.

Båtars påverkan

Över de grå klipporna på Skånes nordvästkust återvänder den vita drönaren till bevarandebiologistudenten Johannes Till, som tagit över manövrerandet. I sommar ska han samla observationer på hur tumlarna reagerar på de båtar som passerar Kullens sydspets. Kanske kan ett oväntat ljud leda till att en mor instinktivt simmar iväg och tappar kontakten med sin kalv, befarar hans handledare Johanna Stedt.

– Eftersom det här är ett viktigt reproduktionsområde och det är viktigt att mor och kalv är nära och håller kontakten med varandra, finns det en farhåga att motortrafik i ett sådant här område kan riskera att störa dem på ett negativt sätt.

När Johanna Stedt var ute med familjen en junidag i fjol fick hon ett samtal om en ensam kalv som simmade nära en av Skäldervikens långa sandstränder. I bilen har hon alltid en kadaverväska packad för att kunna ta hand om döda tumlare som spolats upp längst med kusten. Hon begav sig därför till stranden som låg öde på folk – och kunde se att det rörde sig om en nyfödd kalv, endast ett par dagar gammal. Medan hennes barn lekte vid strandkanten en bit bort bärgade Johanna Stedt kalven, som dog. Troligtvis hade den blivit skild från sin mor och inte hittat tillbaka. Tecken på synliga skador saknades.

– I och med att mina barn var med och lekte vid strandkanten, blev det en väldigt konstig upplevelse, en kontrast mellan liv och död. Det var väldigt sorgligt.

Men, lägger hon till: 

– Vissa saker går bara att lära sig från dem som dött, så det känns alltid som en tröst att de döda tumlarna ändå kan bidra till att vi lär oss mer och bättre kan skydda de tumlare som fortfarande lever.