Alla andra arters behov kan inte anses mindre viktiga än människans, skriver Annika Rullgård. Hon reagerar på en ledare i DN där tillväxt och bostäder till människor beskrivs som något som bör prioriteras framför strandskydd och fågelliv.
DEBATT. På DN:s ledarsida står den 27 maj följande att läsa angående bostadsbyggande: ”Det är orimligt. Strikta strandskydd, närboendes utsikt och häckande fåglar kan inte återkommande anses vara viktigare än tillväxt, möjligheten att flytta för jobb eller att människor över huvud taget har någonstans att bo.”
Vara hur det vill med närboendes utsikt, men strandskydd behövs för att allemansrätten ska gälla längs våra sjöar. När DN sedan framför att häckande fåglar inte ska kunna vara viktigare än tillväxt och att människor har någonstans att bo tar jag mig för pannan.
Alla djur som finns är resultat av den för människan ofattbara evolutionen. Under årmiljoner har evolutionen pågått och den pågår även nu, men ändringar på grund av evolution går långsamt och är inte märkbara på bara några hundra år. Evolutionen har dessutom inget mål, vilket innebär att inget som lever i dag har mer värde än något annat. Varje fågel, daggmask, humla, mus, räv eller människa har samma värde sett ur evolutionär synvinkel. Tyvärr har människan lagt sig till med att se sig själv som överordnad alla andra djur.
Som följd av att människan anser sig förmer än allt annat som lever har människan lagt under sig mer och mer av Jordens resurser och därigenom gjort möjligheterna mindre och mindre för all fauna att ha någonstans att bo och hitta mat. Även floran får stryka på foten när människan klampar in och omvandlar allt större arealer till att passa det som människan anser sig ha rätt till.
Lägger man ihop vikten av alla landlevande däggdjur utgör människan 36 procent, boskapen 60 procent och de vilda djuren endast 4 procent. För att jorden ska kunna hysa alla människor och all den boskap som finns har alla djur tvingats se sitt livsutrymme ständigt minska. Det pågår sedan några decennier en ofattbar utrotning av djur, och det är människan som orsakar den.
Det har blivit allt fler människor sedan de första människorna blev del av faunan på Jorden. För att alla dessa människor ska förses med mat, och dessutom med animalisk mat, har de vilda djuren blivit undanträngda till en oacceptabelt låg nivå. Fåglarna har tvingats till samma reträtt.
Jag finner det hårresande när DN på sin ledarsida framför att det är fåglarna som ska lämna plats för att människan ska kunna breda ut sig ännu mer. Än mer hårresande blir det när ledarskribenten dessutom vill se tillväxt. Uppenbarligen borde vederbörande lära sig att tillväxt inte går att kombinera med att Jorden är ändlig.
För att vi ska kunna ge tillbaka djuren den plats på Jorden som tillhör dem och samtidigt ge människor plats att bo behöver antalet boskapsdjur kraftigt minskas. En initial minskning med 50 procent skulle frigöra enorma arealer till både de vilda djurens och människans fromma. Samtidigt kan vi människor börja planera för att byta tillväxt mot nerväxt. Mindre bostäder är ett sätt att sakta ner tillväxten för att så småningom komma till nerväxt.
