Den generiska regeringsretoriken om SD:s trollfabrik påminner farligt mycket om tidigare händelser, särskilt nazistattacken mot Vänsterpartiet och Miljöpartiet i Gubbängen. Då som nu kunde de inte fördöma nazisterna utan att samtidigt adressera oppositionen. Regeringen relativiserar igen genom att klumpa ihop SD med andra meningsmotståndare, allt för att undvika det verkliga problemet – samarbetet med SD – ett kärlekslöst och tomt tvångsäktenskap som också är ett ideologiskt självskadebeteende.

När jag hörde statsministern initialt kommentera trollfabriken med att ”det ska alla partier hålla sig borta ifrån” hörde jag ekot från nazistattacken. 
Den undvikande reaktionen är uppenbar. 
Samtidigt gick Johan Pehrson (L) ut med något lika platt. ”Alla partier har ansvar för vad de sprider och att det görs på ett transparent sätt gentemot medborgarna”. Pehrsons låtsasupprördhet gjorde att han för en stund slapp ta ansvar för att stoppa SD:s inflytande. 
Gud, vad jag saknar tiden när svensk liberalism var humanistisk och ibland gärna stod på den lilla människans sida.

Värt att nämna är även att Carl-Oskar Bohlin, ministern som ständigt varnar för desinformation, initialt reagerade genom att anklaga Vänsterpartiet för att underblåsa den skadliga desinformationskampanjen mot socialtjänsten. Han menade att ”det bör finnas en tydlig rågång mot detta bland alla politiska partier, eller för den delen mot uppträdanden som inte sker i eget namn. Det sistnämnda är en företeelse som Socialdemokraterna beslagits med flera gånger”.

Historien upprepar sig och vi kommer att få se mer av detta. Istället för att direkt ta itu med SD:s desinformation valde regeringen att ge en allmän kritik som förminskar problemets allvar. 
Nu säger visserligen samtliga regeringspartier att SD inte följer det de kommit överens om i deras respektklausul, men de har återigen tagit alla chanser de kunnat få för att anklaga andra partier för att sprida desinformation.

Taktiken kommer vi att få se mer av där regeringsföreträdare kommer att leverera allmän kritik som förminskar SD-problemens allvar och som underminerar behovet av att agera mot det eftersom de har investerat politiskt kapital för att göra dem rumsrena och handtama.

För högern handlar det mer om vad som står på spel än om principer. Det gör att man tappar förtroendet för deras så kallade grundläggande värderingar så fort de utsätts för påfrestningar och anpassar sig för att uppnå önskade resultat. Vad är poängen med att bekämpa desinformation om man samtidigt ger ett desinformationsparti politisk makt?

Innan Jimmie Åkesson fick styra den svenska regeringen frågade politiska kommentatorer runt om i landet om M, KD och L hade tillräckligt med ideologiskt självförtroende för att inte förlora sig i samarbetet med SD. Vi har sedan länge fått svaret på den frågan.