En ung kvinna skjutsas till psykakuten av polisen efter att en vän till kvinnan larmat och därmed lyckats avstyra ett självmordsförsök i sista stund. Vare sig polisen eller vården vet hur de ska bete sig och den unga, oändligt uppgivna och ledsna kvinnan skickas hem utan vårdplan.

Det är den unga kvinnans mamma som i desperation skrivit ett facebookinlägg som på fem dagar delats över fyra och ett halvt tusen gånger. Bland annat av mig och i mitt flöde fylls det på med liknande berättelser, mina och andras.

Jag ser oss överallt – patienter, klienter, behövande, anhöriga. Vanliga människor med diagnoser, sjukdomar eller vad som helst som gör oss avvikande från normen. En norm som blir allt snävare och svårare att passa in i. Horribla livserfarenheter som läggs intill varandra i en oändlig mosaik av förminskande, omyndigförklarande och kränkande behandling.

Vi far illa i en vårdapparat som byggts upp med knivskarpa gränser, rutiner och processer beräknade på ett tänk som gör individer till enheter, avskalade alla former av mänsklig komplexitet. Så väldigt få av oss är mönsterpatienter. Så väldigt få kan gå igenom behovskedjor och åtgärdstrappor i kronologiska steg. 

Vi passar sällan in men istället för att anpassa vården (den är ju trots allt till för oss eller våra anhöriga) görs vi till bärare av problemen. Vi är besvärliga, otacksamma, krävande och kvävande. I vissa fall går det att straffa oss genom orosanmälningar, viten, indragna bidrag och bältesläggningar. I andra fall stängs vi ute. Möts av aktivt ointresse när vi berättar vad vi eller de vi försöker hjälpa behöver.

Men jag ser också något hoppfullt. Folk som får nog. Som går samman och kräver att bli lyssnade på. Föräldrar till barn med särskilda behov i skolan, anhöriga till demensdrabbade, unga med psykisk ohälsa och Tjejer inom SiS, som nämndes som en viktig aktör från civilsamhället när socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall lade fram utredningsuppdraget om att skrota SiS i februari. Denna Statens institutionsstyrelse som låser in flickor så unga som elva år på boenden. I en egen rapport från 2023 konstaterar SiS att 43 procent av de intagna tjejerna under en sexmåndersperiod uppvisat akuta psykiatriska tillstånd där självmords- och självskadebeteende är det absolut vanligaste. 84 procent av de intagna tjejerna hade minst en, oftast flera, psykiatriska diagnoser som ADHD, autism eller depression. Vissa hade även intellektuell funktionsnedsättning. 

Ibland får jag frågan hur jag orkar engagera mig så mycket. Sanningen är att jag aldrig skulle ha orkat om jag inte engagerat mig. I långa perioder har mitt hopp varit att åtminstone rädda andra barn och familjer från det som jag och mina barn utsatts för. Även om vår familj drabbades såg jag att det gick att få allmänhetens uppmärksamhet och politiker att lyssna. Skollagen har skärpts i  omgångar, lärarutbildningen har fått obligatoriska kurser i neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. När vi går samman går vi inte längre att ignorera. Det finns hopp.