Jag ska börja med att erkänna en sak: Jag känner nästan inga av mina grannar. Det är jag i och för sig inte ensam om. En Sifo-undersökning som gjordes för några år sedan visade att över hälften av svenskarna känner sina grannar dåligt eller inte alls, bland dem som bor i lägenhet är siffran över 70 procent.

Jag växte upp i en by på landet där alla verkligen kände alla. För inte så många decennier sedan såg livet för de flesta svenskar ut så. De flesta lärde känna sina grannar helt enkelt för att det inte fanns så många andra att välja på och för att de, på gott och ont, var beroende av varandra. I dag bor dels de flesta i städer och dels har vi, även om vi råkar bo i en liten by, genom den fantastiska uppfinningen som heter internet möjlighet att kommunicera med folk från hela världen. Det är i grunden positivt, risken att en blir tvingad in i en norm minskar när vi får möjlighet att själva välja vilka vi vill umgås med. Samtidigt kan det paradoxalt nog leda till att vårt umgänge blir än mer begränsat eftersom vi kan välja personer som är nästan exakt som vi själva.

Det talas ofta om hur samhället blir mer polariserat, att vi sluter oss samman i filterbubblor och sällan möter människor med andra erfarenheter och åsikter. Även om det inte stämmer för alla och även om människor i viss mån alltid har gjort så, så ligger det ändå en del i det. Det finns fortfarande många platser där vi ”tvingas” möta människor från andra håll och med andra åsikter: i skolan, på arbetsplatsen eller i idrottsföreningen till exempel. Samtidigt är det väl belagt att personer med liknande bakgrund tenderar att välja samma skolor, samma typer av yrken och har liknande intressen.

Jag vill inte säga att det var bättre förr, i små byar tenderar folk också att anpassa sig efter varandra och tänka likadant. Men det kan bli bättre framöver om vi istället för vår självvalda inskränkthet försöker vara öppna för nya möten. Ett sätt att träffa och lära känna personer som du annars kanske aldrig skulle ha mött är att börja lokalt, i ditt bostadsområde.

“Vi behöver fler fritidsgårdar, ungdomarna måste ha någonstans att vara”, brukar det heta. Men tänk om samma sak gäller för vuxna? I området där jag bor finns inga naturliga platser att ses på förutom den lokala Ica-butiken. Jag drömmer ibland om återupprättandet av ett slags Folkets hus, eller allaktivitetshus, dit alla som bor i närheten kan gå och göra alla möjliga saker: spela spel, se på film, laga mat, ha politiska diskussioner etcetera.
Skulle folk gå dit då om det fanns? Tveksamt. De flesta har väl fullt upp med att få det så kallade livspusslet att gå ihop. Men kombinerar vi det med basinkomst eller kortare arbetstid kanske det ändå skulle gå att locka dit en del som sedan i sin tur kan dra med sig sina vänner.

När vi möter personer från andra håll minskar fördomarna. Enligt den senaste Mångfaldsbarometern från Högskolan i Gävle så tycker nästan hälften av svenskarna att män från Mellanöstern utgör en fara för den svenska kulturen. Samtidigt säger sig fyra av fem personer ha goda erfarenheter av människor med utländsk bakgrund från till exempel jobbet eller skolan. Dessa personer blir undantagen som bekräftar regeln, ”nej, det är inget fel på XXX men man vet ju hur alla de andra är…”. Ju fler personer med annan bakgrund vi möter, ju svårare blir det att hävda att dessa bara är undantag. Inbillar jag mig i alla fall.

Kanske är det naivt att tro att människor som inte liknar varandra ska vilja ha med varandra att göra. Men hela demokratin vilar på det, den bygger på att vi, trots alla våra olikheter, ska kunna samtala med varandra och i bästa fall komma överens. Vi ser nu i land efter land hur demokratin håller på att monteras ner och hur fördomarna ökar. Om vi ska kunna stoppa den utvecklingen behöver vi ta frågan om människors självvalda segregering på allra största allvar.