Förra läsåret gick Omid Khademi på Södra Latins språkintroduktionsprogram. Under sommarlovet har han längtat tillbaka till studierna. Men när terminen nu börjar finns ingen plats för honom.

Omid Khademi har lämnat in en ansökan om uppehållstillstånd enligt den nya gymnasielagen, men efter att två domstolsbeslut underkänt lagen har Migrationsverket beslutat att avvakta med att behandla ansökningarna. Och i väntan på att Migrationsöverdomstolen avgör om lagen ska tillämpas eller inte får skolorna inga pengar för dessa elever.

Tillsammans med sina kompisar har Omid Khademi gått runt till flera gymnasieskolor och vädjat om att få börja, men ingenstans har de blivit erbjudna plats. Efter en lång sommar i ovisshet är sysslolösheten redan svår.
– Vad ska jag göra utan mina kompisar och lärare? säger han.

Lunch och SL-kort

Catharina Sackemark Larsson, stabschef på Stockholms utbildningsförvaltning, hänvisar till att det är staten som bestämt hur ersättningen ska se ut till skolorna.
– Utbildningsförvaltningen har inget mandat att ta in elever som inte har rätt till utbildning, säger hon.

Visserligen är det tillåtet för enskilda skolor ta in elever utan att få pengar för dem, men det är svårt när det handlar om många elever, konstaterar Catharina Sackemark Larsson.

Liisa Korvenranta jobbar som ungdomscoach i Fadderhemsprojektet på Stockholms stadsmission. Att inte kunna gå i skolan är ett hårt slag för dem som drabbas, menar hon.
– Vid sidan av boende är skolan nummer ett. Det ger dem lite struktur på vardagen. Man får lunch, SL-kort och något vettigt att göra, säger Liisa Korvenranta.

Hon oroas nu över hur det ska påverka den redan extremt utsatta gruppen. Under 2017 tog minst tolv ensamkommande ungdomar livet av sig i Sverige, enligt en rapport från Karolinska institutet. Att inte ha ett sammanhang att gå till på dagarna riskerar nu att leda till ytterligare psykisk ohälsa bland ungdomarna, fruktar Liisa Korvenranta.

– Det blir lätt att man sover halva dagen och sedan sitter på sitt boende.
Ett annat problem är att många ensamkommande saknar fast boende.
– Det finns ungdomar som sover i parker flera gånger i veckan, säger Liisa Korvenranta.

Tungt besked

Situationen är svår inte bara för de ensamkommande själva, utan också för de vuxna som engagerar sig i dem. För många som följt med genom utdragna asylprocesser var det ett tungt besked när gymnasielagen ifrågasattes av migrationsdomstolarna i Malmö och Stockholm. Att många ungdomar nu inte heller får gå till skolan har blivit en sak för mycket, menar Liisa Korvenranta.
– Man är på gränsen hela tiden och man undrar hur länge man ska orka. Det kommer bakslag efter bakslag. Jag vet inte hur jag ska kunna ge ungdomarna hopp, när jag själv har svårt att känna det.

Samtidigt fortsätter hon och andra att göra vad de kan för att tillvaron ska bli så dräglig som möjligt för dem som nu befinner sig i ett ovisst ingenmansland.

Möts några gånger i veckan

På Stockholms stadsmission möts ensamkommande kring aktiviteter några gånger i veckan. Volontärer besöker boenden för vad man kallar ”mat och prat” med ungdomarna.

Men man kan omöjligt täcka de behov som finns.
– Det går inte att mäta hur mycket civilsamhället betyder. Det är bra, men samtidigt fel. Vi gör myndigheters jobb i stor utsträckning, säger Liisa Korvenranta.

Om de frivilliga inte skulle vilja eller orka mer, skulle konsekvenserna bli svåra, konstaterar hon.
– Det skulle naturligtvis bli mer utsatthet, kriminalitet och missbruk.

Liisa Korvenranta vittnar om att uppgivenhet nu börjar sprida sig bland de ensamkommande. Än har det inte drabbat Omid Kahdemi, trots att han ännu efter tre år i Sverige inte vet om han kommer kunna leva sitt liv här. Hans dröm är att en dag bli arkitekt.
– Jag kommer aldrig sluta kämpa. Jag vill studera. Sedan vill jag bygga Sverige.