Under måndagen gick Vårdförbundet ut och varslade om en utökad övertids-, mertids-, och nyanställningsblockad. Ytterligare 5 000 medlemmar ansluter sig nu till de redan 63 000 sjuksköterskor, barnmorskor, biomedicinska analytiker och röntgensjuksköterskor som sedan den 25 april inte jobbat mer än vad de är anställda för. Kort sagt ställer de inte längre upp på att arbeta övertid eller mertid förrän arbetsgivaren går med på deras krav.

Blockaden är en listig stridsåtgärd från Vårdförbundets sida. Det kostsamma strejkandet undviks, samtidigt som det blir plågsamt uppenbart hur beroende svensk sjukvård är av övertids- och mertidsarbete. Operationer ställs in och köerna växer.

Kraven som facket och medlemmarna ställer på arbetsgivarna Sveriges kommuner och regioner (SKR) och Sobona är simpla – en stegvis arbetstidsförkortning, hållbara scheman och en god löneutveckling. För en arbetsgrupp där var tredje person regelbundet jobbar övertid och där fyra av tio unga inte tror att de kommer jobba kvar på grund av den höga arbetsbelastningen, är detta en fråga om ren överlevnad för det svenska vårdsystemet. Utan acceptabla arbetsvillkor kommer vården att krackelera, vilket det redan har varnats för i otaliga uppror, debattartiklar och strejker.

Men att Vårdförbundets medlemmar nu tar strid för arbetsförkortning och hållbara scheman är inte bara oumbärligt för att säkerställa en fungerande vård, utan även skarpsinnig klimataktivism.

För att minska utsläppen och resursanvändningen behöver nämligen ekonomin förändras. Samhällets resurser måste flyttas från industriproduktion och tillverkningssektorn till mindre energiintensiva aktiviteter såsom exempelvis sociala och omvårdande yrken inom sjukvården, omsorg, skola och sociala sektorn.

Ett sådant skifte leder inte bara till mindre utsläpp av växthusgaser och effektivare resursutnyttjande, utan det främjar också en mer omhändertagande samhällskultur där välmående och omsorg prioriteras framför kapitalvinster och tillväxt.

I svensk kontext har termen ”grönt jobb” ofta kommit att bli synonym med jobb i företag eller organisationer som producerar förnybar energi eller varor och tjänster som gynnar miljön, bevarar naturresurser, eller ökar resurseffektiviteten. När Socialdemokraternas Magdalena Andersson pratar om hur den industriella revolutionen lagt grunden till tusentals nya gröna jobb i hela landet, är det tyvärr inte jobb i vården hon pratar om.

Men omsorgsjobb är i allra högsta grad gröna jobb. Arbeten inom vården (tillsammans med jobb inom utbildning, hotell, restaurang) hör till den grupp som skapar många jobb utan hög energiintensitet. Behovet av vårdarbetare kommer att öka i takt med att klimatförändringar leder till fler och allvarligare hälsoeffekter, såsom värmeböljor, översvämningar och smittsamma sjukdomar.

Vårdjobb är – förutom oumbärliga för människors hälsa och samhällets reproduktiva funktioner – kärnan i en socioekologiskt hållbar ekonomi. Förbättrade villkor för arbetare i vården är därför inte bara en angelägenhet för vårdarbetare, utan även för klimat- och miljörörelser och sociala rörelser.

Samtidigt som regionerna fortsätter att spendera miljarder kronor på dyr hyrpersonal för att täcka upp för personalbristen, insisterar SKR på att vårdarbetarnas krav på arbetstidsförkortning är en omöjlighet. Men det omöjliga är inte att korta arbetstiden – det omöjliga är att fortsätta som nu. Vården går på knäna och Vårdförbundet gör rätt i att inte kompromissa med detta krav.

Förändra systemet, inte planeten, brukar det låta i klimatrörelsen. I vårdblockaden omvandlas slagorden till handling.