För fem år sedan var frågan om ett tiggeriförbud het i många kommuner. Vellinge var först ut med att införa ett förbud och därefter följde andra kommuner som Sölvesborg, Katrineholm, Staffanstorp, Danderyd med flera efter. Sedan dess har det dock blivit tystare i frågan och man kan fundera över varför. Kanske är det så enkelt som att det har blivit färre personer som tigger. Å andra sidan tycks det redan innan förbuden inte ha varit speciellt många tiggare i de kommuner där de har införts. 

Hur som helst, även om diskussionen inte är lika het i media längre är frågan långt ifrån död. När regeringen presenterade Tidöavtalet hösten 2022 fanns utredning av ett nationellt tiggeriförbud med som en av punkterna, och när den utredningen väl presenteras kommer den säkert att diskuteras, inte minst inom Liberalerna där flera riksdagsledamöter är starka motståndare till ett förbud.  

Några som länge har lobbat för ett förbud är GP:s ledarsida. I en ny ledare skriver Håkan Boström att det är ”det enda anständiga”. Argumenten är de vanliga, till exempel att tiggarna styrs av kriminella ligor och att man passiviserar människor eftersom det blir mer lönsamt för dem att tigga än att skaffa ett jobb. Vad Boström, och många andra, missar är att många av dem som tigger också arbetar – på svartbyggen, planteringar eller andra platser där det finns möjlighet. De som försörjer sig enbart genom att tigga gör det oftast för att det inte finns några andra alternativ. Att det har funnits, och förmodligen fortfarande finns, nätverk som utnyttjar människor och tvingar dem att tigga åt dem är knappast någon hemlighet. Hur pass stort och utbrett det fenomenet är råder det dock delade uppfattningar om. Amnesty hävdar till exempel att både deras egna utredningar och undersökningar av svensk polis har visat att det är ovanligt. 

Boström skriver vidare att det är ett tunt argument att man inte kan förbjuda fattigdom. Själv skulle jag nog vilja hävda att det är ett av de starkaste argumenten mot ett förbud. När inga andra alternativ återstår måste man be om hjälp, det säger sig självt. Det bästa är förstås om det då finns sociala institutioner som kan svara upp mot behoven – att vi kan lösa det gemensamt. Men om det inte finns sådana institutioner, eller om de inte har resurser att hjälpa alla, vad gör vi då?

Att tiggeri fortfarande existerar är utan tvekan tecken på ett ruttet system, att vi har skapat ett samhälle där vissa stängs ute. Men precis som i så många andra fall vill högerdebattörer som Boström inte se grundorsakerna utan riktar in sig på symtomen. Jag skulle gärna vilja läsa en text av Boström där han skriver om hur vi kan bidra till att skapa en värld där ingen behöver tigga. 

Frågan om ett tiggeriförbud är i första hand en moralisk fråga. Men ett eventuellt förbud skulle också innebära ett antal praktiska komplikationer. För var går gränsen för när något är tiggeri och inte? Är inte det som många insamlingsorganisationer ägnar sig åt när de går på stan och försöker värva medlemmar eller samla pengar till olika projekt en form av tiggeri? Kanske till och med organiserat sådant? Eller är det föreningsformen som sådan som gör att detta inte räknas som att tigga? Vad händer i så fall om ett antal EU-migranter går samman och startar en förening vars syfte är att samla in pengar för att hjälpa dem i deras hemländer? Är det okej då?

Frågor som dessa visar hur absurd debatten är. Lika lite som man kan förbjuda fattigdom kan man förbjuda någon att sträcka ut sin hand och be om hjälp. Vi kan tycka att det är jobbigt och obehagligt och vi kan välja att blunda eller titta åt sidan, men ett förbud löser faktiskt inga problem.