– Jag stod i valet och kvalet. Ska jag göra festivalen eller ska jag läsa klart och ta studenten? Jag valde att hoppa av skolan och göra festivalen och det visade sig vara ett bra beslut, även om många vuxna inte tyckte det då.

Året är 2011 och Louise Lindén läser sista året på gymnasiet i Karlskrona. Hon berättar att det bubblade av miljöengagemang på hennes skola, ”lite som Fridays for Future i lightversion fast tio år tidigare”. Eleverna på skolan startar en grupp tillsammans som de kallar för Green Teens och när det blir dags för dem att välja ämne för sina projektarbeten bestämmer sig Louise Lindén för att hon vill göra en musikfestival med miljötema. Ganska snart upptäcker hon dock att det är ett oerhört omfattande arbete och det är då hon bestämmer sig för att hoppa av skolan.

Hade du någon aning om hur man gör en musikfestival?

– Nej, gud nej. Det var total naivitet. Men det var också den bästa snabbkursen man kan tänka sig i hur man gör grejer. Att arrangera en festival är som att bygga upp en tillfällig stad i miniatyr. Men jag var duktig på att be om hjälp och det var väldigt många som ville hjälpa mig, tack och lov.

Louise Lindén berättar att det var många som blev imponerade och tyckte att det var häftigt att en ung tjej ville dra igång något stort i deras lilla stad.

– Men sen fanns det förstås en baksida också. Det var en hel del kommentarer av typen ”Men lilla gumman, vadå miljö, det är det väl ingen som bryr sig om”.

Växer till det tiodubbla

Louise Lindén skakade dock av sig kritiken och lyckades dra ihop ett gäng på cirka trettio unga volontärer. Tillsammans kunde de sommaren 2011 slå upp portarna till den första Live Green-festivalen i Wämöparken i Karlskrona. Festivalen blev en succé med cirka 700 besökare och en massa miljötänk i form av till exempel en ekologisk marknad, tal av klimataktivister från Greenpeace och förnyelsebar el.  

Under åren som följer växer festivalen snabbt. Redan 2013 har besökarantalet vuxit till det tiodubbla och de börjar nu locka till sig stora artister som Rebecca & Fiona, Little Jinder, Miriam Bryant och Stefan Sundström.

– För varje år försökte vi också utmana oss själva och se hur vi kunde göra festivalen ännu mer hållbar? Vissa i branschen påstod att det var omöjligt att arrangera en hållbar festival eftersom de ofta bygger på mycket engångsgrejer, långa resor och så vidare. Men det blev en grej för oss att visa att det faktiskt går att utmana business as usual.

Hållbarhet kan ju betyda ganska många saker, var det enbart miljö som var det viktiga eller jobbade ni även med andra frågor som jämställdhet och social hållbarhet?

– Ja, men det sociala kom senare. När vi startade 2011 så tänkte alla bara på miljö när man pratade om hållbarhet. Men sen började det breddas mer och mer och då lade vi också på flera lager.

Inkludera människor i utanförskap

Louise Lindén förklarar hur de försökte fånga upp de ämnen som de kände var viktiga och aktuella. Ett år gör de ett särskilt projekt kring sexuella trakasserier. Och 2016, strax efter den stora flyktingkrisen, börjar de jobba mer aktivt kring inkludering – ensamkommande ungdomar är med och arbetar med festivalen och de översätter affischerna till olika språk.

– Vi försökte se vad som skedde runtom oss i samhället och hur vi kunde applicera det på vår festival. Det handlade väldigt mycket om hur vi kunde skapa så stor positiv impact som möjligt och inkludera människor i utanförskap på olika sätt.

Fortfarande är dock miljödelen en väldigt stor och viktig del av festivalen. Louise Lindén ger som exempel att de försökte hitta lokala producenter som kunde ta fram maten som såldes på festivalen, att de uppmanade besökarna att resa hållbart och att de hade pimpade soptunnor som skulle göra det enklare för besökarna att sopsortera.

– Artisterna skulle jag säga var den svåraste biten, för där fanns det inte så mycket förhandlingsutrymme på den tiden. De tog ofta flyget och ville till exempel ha charkprodukter och alkoholbufféer i logen.

I dag menar hon dock att det finns en helt annan insikt och ett engagemang bland många i artister i miljöfrågorna. Som exempel lyfter hon två stora projekt som Live Green har varit med och drivit under de senaste åren. Dels Climate Live – Sveriges hittills största klimatkonsert – som ägde rum i Kungsträdgården i Stockholm 2021 och där artister som Lars Winnerbäck, Viktor Leksell och First Aid Kit medverkade. Dels Håkan Hellströms spelning på Ullevi 2022 där han bjöd upp Greta Thunberg och Fridays for Future-rörelsen på scenen

– Håkan hade aldrig tidigare tagit politisk ställning. Det här tycker jag visar att det finns ett väldigt brett engagemang och en mycket större krismedvetenhet bland artisterna i dag.

Fortfarande finns det dock många som stretar emot.

– Musikbranschen i stort och de stora bolagen har absolut inte gjort tillräckligt stora förändringar. Det är fortfarande så att man sätter turnéer som gör att artisterna blir beroende av att flyga. När LED-tekniken kom tänkte många att klimatpåverkan skulle sänkas drastiskt. Men istället blev det så att alla ville ha jättestora LED-skärmar och annan energislukande teknik på scenen så att det istället blev ännu värre. Och det finns absolut en tendens att showerna hela tiden ska bli maffigare och maffigare.

Louise Lindén menar att istället för att alltid sträva efter att växa borde festivalbranschen våga prata mer om att göra många mindre och hållbarare festivaler och använda sina plattformar mer för att inspirera och påverka.

– Det som vi har landat i inom Live Green de senaste åren är att det behövs en systemförändring. Det betyder inte att festivaler som inte är perfekta behöver lägga ner men att vi ska använda den här plattformen som vi har för att sätta press på makthavarna. När det gäller Håkan Hellström-konserten på Ullevi fick vi kritik för att Greta Thunberg och Fridays for Future medverkade samtidigt som man hade världens fyrverkerishow och skålade i plastglas. Men det här var två veckor innan valet och vi nådde en folkmassa på 140 000 personer med ett viktigt budskap som artisten alla var där för att se backade upp, så det kändes självklart att vi skulle använda oss av den här stora plattformen.

Prisades av kungen

2015 bestämde sig gänget bakom Live Green för att samla all kunskap som de hade förvärvat genom åren i en bok som fick titeln ”Stageplots, Settings & Saving the World”. I boken gav de handfasta råd till alla arrangörer som vill minimera sina ekologiska fotavtryck, och den har nu använts av över 2000 arrangörer och artister. Två år senare belönades Louise Lindén med Kompassrosen av Konungens Stiftelse Ungt Ledarskap. I motiveringen stod bland annat att hon ”har mod att rädda när andra blir rädda”. Samma år startades också Live Green Academy som är en satsning för att göra festivalbranschen mer hållbar.

– Det uppstod utifrån att det var fler och fler festivaler som hörde av sig till oss och ville lära sig om hållbarhet. En av de stora festivalerna vi har arbetat tillsammans med är Sweden Rock där vi har startat ett initiativ som heter Hållbar Hårdrock.

2018 beslutade sig Louise Lindén för att ta ett steg tillbaka och lämna över huvudansvaret för festivalen och istället ägna sig ännu mer åt att sprida kunskap och engagemang till andra. Året efter ställdes festivalen in efter en konflikt med Karlskrona kommun och andra aktörer i staden. 

– Det är en lång historia, men det grundades delvis i ojämlikt och sexistiskt bemötande, dels i bristande transparens kring kommunens upphandlingar. Klassisk småstadskorruption som tyvärr hämmar lokalt engagemang och utveckling, säger Louise Lindén.

”Allt måste inte vara för evigt”

Istället uppstod en avknoppning av festivalen i Kristianstad. Även under pandemiåren 2020-2021 ställdes festivalen in och det är i nuläget oklart om det kommer bli någon mer Live Green-festival.

– Det är alltid unga som har varit motorn i Live Green. Nu börjar jag bli lite äldre och för generationen under oss är det inte hållbarhet utan klimaträttvisa som är ledordet. Och då tycker vi att det är bättre att vi arbetar med att hjälpa till och stötta dem, säger Louise Lindén och fortsätter:

– Jag tror det är en ganska sund inställning, allt måste inte vara för evigt. Vi gjorde en festival i åtta år som jag är jättestolt över. Det var på många sätt den bästa tiden i mitt liv.  Men samtidigt var det sjukt slitigt och jag blev utbränd när jag var 25 år. Nu är det en annan tid och jag tror vi kan göra större skillnad genom att supporta andra med vår kunskap.  

Istället för att göra nya festivaler har Live Green de senaste åren bland annat arbetat med att starta VR-plattformen Festivalplaneten – vars syfte är att få in festivalkänslan i det digitala rummet – och Live Greens Masterclass som är ett projekt där de har intervjuat arrangörerna av andra festivaler som Burning Man och Roskildefestivalen men också artister som Maxida Märak och Peter Garett (sångaren i Midnight Oil som är kända för sitt miljöengagemang) och samlat alla deras insikter och framtidsspaningar i en kunskapsbank.

Louise Lindén har också varit inblandad i Greenpeace aktion med skylten från det numera nedlagda Miljödepartementet där de låtit skylten synas på kända artisters konserter för att därigenom förmedla ett tydligt budskap, samtidigt som artisterna kan förmedla vart det står utan att behöva prata om politik.

Även om Louise Lindén fortfarande är kritisk mot mycket i musikbranschen ser hon också hur saker som verkade omöjliga för femton år sedan i dag känns helt mainstream. Som exempel lyfter hon Way Out Wests beslut att bara servera vegetarisk mat, något som till att börja med väckte mycket debatt och stort motstånd.

– Men i dag är det inte alls konstigt om man väljer att bara servera vegetariskt på ett evenemang. En radikal idé blev till en norm. Men några måste våga gå först och testa.

I sommar arbetar Louise med två festivaler – dels Rosendal Garden Party i Stockholm som hon menar har ett ambitiöst och gediget klimatarbete. Och dels Alive i Borlänge som äger rum på samma plats där man tidigare har haft festivalen Peace & Love.

– Dem känner jag väldigt mycket gemenskap med eftersom det är väldigt grundat i ideellt engagemang. Alla vi som har startat festivaler någon gång tror jag kan känna en gemenskap i det och att man måste vara lite knäpp för att driva en festival.