Arne Gavelin kunde plötsligt inte ta ut pengar från bankomaten. Kortet och kontona hade spärrats. Det visade sig att kommunen, utan hans kännedom, hade ställt honom under förvaltarskap.

– Det var rena mardrömmen, säger han.

Förvaltarskap kallades historiskt för ”omyndigförklaring”. Det innebär att personen inte får skriva på kontrakt eller hantera sina egna pengar, bortsett från en mindre summa fickpengar som delas ut av förvaltaren. Vill personen flytta måste hen fråga förvaltaren om lov, och har personen barn tillsätts en förmyndare som har hand om barnets pengar, och som måste tillfrågas inför exempelvis beställning av skolfoton.

Förvaltarskap ska enbart sättas in om individen på grund av sjukdom, allvarliga psykiska problem eller missbruk behöver åtgärden, till exempel om de riskerar att bli utnyttjade eller skada sig själva.

Men Arne Gavelin var klar i huvudet. Ändå tvingades han ha förvaltare mot sin vilja. 

– I långa stunder har jag varit tvungen att äta potatis och vatten. De tog allt ifrån mig, säger han.

Ofullständiga läkarintyg

Arne Gavelin hade en lång utlandskarriär i konstruktionsbranschen. Väl hemma investerade han i fordon, skogsmaskiner och fastigheter. Bland annat hade han lägenheter och maskiner som han hyrde ut. På sin sambos dödsbädd lovade han henne att hjälpa hennes anhöriga ekonomiskt, vilket Arne också gjorde. Men det fick ett abrupt slut. 

I slutet av 2018 gjorde några bekanta en orosanmälan i samband med att Arne Gavelin låg inlagd en kort tid på sjukhus efter att ha andats in rök från sin hemmabyggda kamin. Överförmyndarnämden i kommunen gick på anmälarnas linje. När sedan förvaltarskapet togs upp i tingsrätten sa domstolen ja. Detta trots att ordentliga läkarintyg saknades och ingen hade frågat Arne om hans åsikt, vilket alltid ska göras. Arne Gavelin förlorade kontrollen över sina tillgångar.

– Mitt liv är totalrånat. Det är något så ofattbart vedervärdigt. Det hade varit bättre om de avrättat mig med en gång.

Bristande omprövningar

Eftersom förvaltarskap är en så ingripande åtgärd ska det omprövas regelbundet. Men det görs inte alltid, visar Syres kartläggning.

–  Det kan leda till att folk har förvaltare längre än nödvändigt, säger Fredrik Bergman Evans, jurist på Centrum för rättvisa, en ideell organisation som driver Arne Gavelins fall.

Syre har gått igenom alla inspektionsprotokoll som länsstyrelsen daterat 2023 och 2024 fram till nu, där de granskar hur överförmyndarnämnderna i landet sköter sig. 

Det visar sig att för minst 45 personer har överförmyndarnämnden inte omprövat förvaltarskapet minst en gång per år, vilket de är skyldiga att göra. För en person i Pajala missade överförmyndaren att ompröva förvaltarskapet två år i rad, till och med, trots att länsstyrelsen redan första gången kritiserat överförmyndaren för att omprövningen inte skett.

”(L)änsstyrelsen ser ytterst allvarligt på att överförmyndaren inte vidtagit någon åtgärd”, skriver Länsstyrelsen i Norrbotten. 

I tre andra kommuner, Hultsfred, Kiruna och Ängelholm, har överförmyndarna inte reagerat på uppgifter om att förvaltarskapet kanske inte längre behövs. I Hultsfred tyckte personen att hen fick för lite pengar till mat, och år 2020 sade hen till överförmyndaren att hen inte längre ville ha förvaltare. Men överförmyndaren skickade aldrig vidare begäran till tingsrätten, som är den som kan upphäva förvaltarskapet. Först efter två år togs målet till slut upp där, och då upphörde förvaltarskapet.

I Kiruna konstaterar överförmyndarnämnden vid den årliga omprövningen att en person inte längre behöver förvaltare, men i stället för att vända sig till tingsrätten för att upphäva förvaltarskapet uppmanas förvaltaren att göra det. Det gör aldrig förvaltaren, vilket leder till att personen fortfarande har förvaltare när länsstyrelsen gör inspektionen fem månader senare. 

I Ängelholm flaggar förvaltaren själv för att det räcker med den mindre ingripande åtgärden god man. Men inte förrän sju månader senare reagerar nämnden, och då enbart genom att skicka ett brev till förvaltaren med frågan om hen fortfarande anser det och i så fall varför.

När det gäller två andra fall är utredningarna kring fortsatt förvaltarskap otillräckliga, konstaterar länsstyrelserna. Den ena rör en person i Valdemarsvik där den utsatta inte hörts och förvaltaren svarar inte på frågan om varför hen tycker att förvaltarskapet ska fortsätta. Den andra gäller en person som bor i Nyköping eller Oxelösund. Vid inspektionen hos kommunernas gemensamma överförmyndarnämnd såg länsstyrelsen att det inte utretts ordentligt om en god man skulle räcka för personen som haft förvaltare under flera års tid.  

7,5 procent

Sammanlagt handlar det om minst 50 personer i Sverige som riskerar att ha haft förvaltarskap längre än nödvändigt. Det kan finnas fler eftersom länsstyrelserna enbart gör stickprover bland personakterna hos överförmyndarnämnderna. 

Att döma av de protokoll där det framgår vilka akter som gäller personer med förvaltare handlar det om 7,5 procent av förvaltarskapen.

– Att nästan var tionde akt inte har omprövats innebär att det finns risk att personer som inte bör ha förvaltarskapet har det i alla fall. Det är allvarligt om man åsidosätter den rättssäkerheten, säger Fredrik Bergman Evans. 

Kalle Larsson, förbundsjurist på Sveriges kommuner och regioner, SKR, blir tyst när han hör siffran. Sedan säger han: 

– Om det finns 50 förvaltarskap där varken överförmyndarnämnden eller tingsrätten prövat det under ett helt år så är det mindre bra, säger han.

I protokollen förklarar några nämnder varför förvaltarskapen inte har omprövats. Tre överförmyndarnämnder i Östergötland hänvisar till pandemin och tre i Västra Götaland till ett nytt handläggningssystem som man verkar ha trott skulle generera automatiska påminnelser. Några har också påbörjat omprövningarna för sent på året, vilket lett till att nämndens beslut fattades först nästkommande år. En del nämnder tar även upp att de har stor arbetsbörda, men anger inte att det skulle vara skälet till att omprövningarna av förvaltarskapen missats.

– Det är en ingripande åtgärd. Det är inte något som ska ifrågasättas, det ska prövas, säger Kalle Larsson. 

Kränkning

Även Arne Gavelin anser att det är fel att förvaltarskapen inte granskas bättre. 

– Det är vansinne, säger han.

Själv kämpade han länge för att förvaltarskapet skulle upphöra. Efter ett år med förvaltare gjordes till slut en utförlig medicinsk utredning som visade att han aldrig hade haft något behov av förvaltare. Domstolen rev upp beslutet. 

Samtidigt fick han tips av en granne om organisationen Centrum för rättvisa. Han kontaktade dem och med deras hjälp stämde han staten för kränkningen. År 2022 konstaterade Stockholms tingsrätt att det var ett brott mot hans rätt till skydd för sitt privatliv, enligt Europakonventionen, att tvinga på honom förvaltare med bristande underlag. Han fick ett skadestånd på 60 000 kronor. Efter överklagan till hovrätten höjdes skadeståndet till runt 80 000 kronor i januari i år. Men inte heller det räcker, anser Arne Gavelin som nu väntar på att få veta om Högsta domstolen ska ta upp fallet.

Sålde maskiner

För förvaltaren hann ställa till med mycket under det år som Arne Gavelin var ställd under förvaltarskap. Utan att ens informera honom började hon sälja av hans maskiner och egendomar. Människor han aldrig hade träffat kom in på hans gård och bärgade bort saker. Hans egen bil försvann vid besiktningen, inklusive två motorsågar som låg i bagageluckan, till ett värde av ungefär 20 000 kronor, enligt Arne Gavelin.

– Det var fruktansvärt. Jag hade inga rättigheter. 

Förvaltaren sålde fordon och värdepapper för sammanlagt 421 569 kronor, enligt underlagen till domstolsbesluten. Men sakerna var värda mycket mer, enligt Arne Gavelin. 

– De var värda runt två miljoner kronor, men såldes för symboliska priser, säger han. 

Eftersom allt som Arne Gavelin använde i sitt företag hade försvunnit blev han tvungen att  avveckla företaget. Han beräknar att han under åren blivit av med nästan sju miljoner på grund av uteblivna intäkter och försvunna tillgångar.

– Att det är ett antal miljoner som försvunnit, den uppgiften har vi ingen anledning att ifrågasätta. Det är uppenbart att Arne har lidit skada av det inträffade. Det har dock inte gått att slå fast exakt hur stor den skadan är, säger Fredrik Bergman Evans, jurist på Centrum för rättvisa.

Organisationen har tittat på om man skulle kunna stötta honom även i en rättegång om ekonomisk skada, men bedömt att det inte finns tillräcklig bevisning för att vinna. Orsaken är att förvaltaren sålt saker utan att värdera dem. 

– Det är en brist i sig i förvaltningen, att man inte värderat innan man säljer, säger Fredrik Bergman Evans. 

Senare fick överförmyndarnämnden allvarlig kritik av länsstyrelsen. Bland annat ifrågasätts om åtgärderna varit rimliga och det bästa för Arne. Att sälja tillgångarna var egentligen inte nödvändigt eftersom Arne Gavelin hade pengar att betala räkningar med. 

Men nu bankar kronofogden på dörren hos Arne Gavelin för att göra utmätning. Orsaken är att förvaltaren också strulade till deklarationen så att han fått en skatteskuld, som han inte kan betala.

– Förvaltare är ett system som finns till för att hjälpa de allra svagaste i samhället och det är jättebra att systemet finns. Men Arnes fall illustrerar att rättssäkerheten i systemet inte är tillräcklig, säger Fredrik Bergman Evans, jurist, och tillägger:

– Människor som drabbas av det här är i praktiken väldigt utsatta och har svårt att tillvarata sina rättigheter. Framför allt när det gäller skadestånd är det i praktiken omöjligt att driva en sådan process. Det kräver omfattande bevisning och en tjock plånbok. 

Gammal lagstiftning

Lagen som reglerar förvaltarskap och andra ställföreträdare bygger på regler som skapades 1924. Reglerna kring hur ställföreträdarens uppdrag ska utföras har varit i princip oförändrade sedan dess, bortsett från att omyndighetsförklaringen togs bort 1989. 

– Det är otidsenliga regler, ett otidsenligt system, säger Therése Fridström Montoya, lektor i juridik vid Uppsala universitet, som forskar om ställföreträdarskap.

Att omyndighetsförklaringen togs bort gav personen rösträtt och rätt att gifta sig och skilja sig. Samtidigt har mycket annat har hänt i samhället, välfärdsstaten har växt fram och Sverige skrev under FN:s funktionsrättskonvention 2009. 

– Människor med funktionsnedsättningar behöver en mellanhand som för deras talan för att få sina rättigheter enligt LSS. Vill vi leva upp till funktionsrättskonventionen har vi långt kvar. 

Särskilt förvaltarskapet innebär en krock med funktionsrättskonventionen. Lagen ger rätt att med tvång ta ifrån människor deras självbestämmande. Dessutom har förvaltaren befogenheter att göra i princip som den vill, utan att tillfråga personen, vilket fallet med Arne Gavelin visar.

Regeringen passiv

År 2021 föreslog en statlig utredning att ställföreträdare borde ta ökad hänsyn till den utsattas vilja och involvera personen mer i besluten. 

– Det är ett steg i rätt riktning, säger Therése Fridström Montoya, som hade önskat ännu skarpare skrivningar.

Men trots att snart tre år gått sedan utredningen blev klar har inget hänt. 

– Det är beklagligt, hellre den än ingen ändring alls, säger hon. 

Även Kalle Larsson på SKR är kritisk. Han har legat på hos regeringskansliet för att förslagen i utredningen ska införas, men får bara till svar att den bereds.

– Jag skulle vilja säga elaka ord, men då blir det dålig stämning. På ren svenska är det uselt att det här inte prioriteras mer.

Syre har sökt Gunnar Strömmer för en intervju om god man och förvaltarskap, men hans pressekreterare har avböjt. Angående utredningen svarar hon att utredningen bereds. Syre har även sökt förvaltaren som inte har återkommit.