Historien om vapenvägran

1901 infördes allmän värnplikt i Sverige och året efter introducerades termen pacifism i Sverige. Men historien om vapenvägrare är ännu äldre än så. Under senare delen av 1800-talet var det relativt vanligt att personer som tillhörde Fribaptistsamfundet vägrade att göra krigstjänst, med hänvisning till sin religiösa övertygelse. Den första kända personen var Olof Hansson från Broby i Skåne som vägrade militärtjänstgöring 1863. Straffen för detta kunde vara böter, fängelse eller straffarbete. 

1902, alltså året efter att värnplikten infördes, utfärdade kungen en skrivelse där det framgick att så kallade ”samvetsömma” skulle kallas in även fortsättningsvis, men regementena kunde välja att låta dem utföra annat arbete än det rent militära. 1920 blev det här en lag och det kan ses som en föregångare till det som senare kom att kallas vapenfri tjänst. 

Vapenfri tjänst och totalvägran

1966 infördes lagen om vapenfri tjänstgöring som ett alternativ för de som hade en ”allvarlig personlig övertygelse mot att bruka vapen mot andra”. Alternativet blev en kort civilförsvarsutbildning (där bland annat brandsläckning och viss enkel sjukvård kunde ingå) följt av tjänstgöring inom exempelvis barnomsorg, skola eller brandkår. De som gjorde vapenfri tjänst kallades även in till repetitionsövningar var sjätte år. 

De som vägrade både värnplikten och vapenfri tjänst kunde – och kan än i dag – bli dömda till böter eller fängelse i upp till ett år (upp till fyra år i krigstid). Ett alternativ om man ville undslippa fängelse men ändå inte göra värnplikten eller vapenfri tjänst kunde vara att försöka få frisedel. Frisedel gavs till de som inte ansågs kunna fullgöra värnplikten på grund av personliga omständigheter, det kunde till exempel vara en medfödd sjukdom, stark närsynthet eller liknande. 

Under 70- och 80-talen var det relativt vanligt att markera en religiös eller ideologisk avsky mot militären genom att totalvägra. 1970 utfärdades hela 956 straff för totalvägran och under 80-talet var det mellan 250 och 500 personer varje år som totalvägrade. Men allt eftersom det blev enklare att ”slippa undan” att göra lumpen blev det också färre som dömdes för totalvägran, i början av 00-talet var det bara ett fåtal personer varje år som dömdes. 

Totalförsvar och civilplikt

1995 ersattes den tidigare Värnpliktslagen av Lagen om totalförsvarsplikt. I totalförsvarsplikten ingår såväl värnplikten som civilplikt. Tidigare hade man behövt ansöka om och få beviljat vapenfri status för att inte behöva göra värnplikt men nu kunde alla som bedömdes lämpliga bli inskrivna i antingen värnplikten eller civilplikten. Samtidigt blev utbildningen inom civilförsvaret längre och regeringen hade vid slutet av 90-talet som mål att 10 000 civilpliktiga skulle utbildas årligen (i praktiken var det dock långt färre som utbildades). Under 90-talet och början av 00-talet skedde också en nedmontering av Försvaret och färre blev kallade till mönstring. 2008 avskaffades civilplikten och året därpå avskaffades även den allmänna värnplikten, den militära grundutbildningen blev nu i princip helt frivillig. 

2017 tog dock regeringen beslut om att återuppväcka värnplikten och från med i år är även civilplikten tillfälligt aktiverad, det är nu möjligt att göra civilplikt inom kommunal räddningstjänst, drift och underhåll av elproduktion och nätverksamhet.    

I Tyskland gör varje ungefär 100 000 personer vapenfri tjänst inom sjukvården, skolan eller miljövården och den svenska regeringen utreder nu möjligheten att även svenska ungdomar skulle kunna omfattas av något liknande. 

Kända vapenvägrare

Thåström är långt ifrån den enda kända vapenvägraren i Sverige. 1965 ställde poeten och konstnären Jarl Hammarberg ut en affisch med texten ”Vägra döda, vägra värnplikt”. För detta dömdes han till uppvigling och dagsböter. Samma år gavs det också ut en debattbok med samma namn med texter av bland andra författare som Jan Myrdal och Lars Gustafsson. Bland de mer kända svenska pacifisterna finns också författarna Per Anders Fogelström, Elin Wägner och Selma Lagerlöf.  

Även försvarsministrar kan faktiskt ha varit vapenvägrare en gång i tiden. Så är fallet med två av Sveriges senaste försvarsministrar, nämligen Peter Hultqvist (S) och Sten Tolgfors (M). Tolgfors hänvisade till sin religiösa övertygelse (han var medlem i Missionskyrkan) medan Hultqvist påbörjade lumpen, men efter 57 dagar sökte han och beviljades vapenfri tjänst. 

Vapenvägran i dag

I dag har vi åter allmän totalförsvarsplikt och Plikt- och prövningsverket räknar med att 6 000 ovilliga personer kommer kallas till mönstring i år samt att minst hälften av dem även kommer bli tvingade att göra värnplikt. 

På Plikt- och prövningsverkets hemsida finns en blankett som går att fylla i om ”ansökan om rätt att vara vapenfri”. I den får man svara på frågor om sin inställning till vapen och om man kan tänka sig att använda väpnat våld i någon viss situation eller för något visst ändamål. Hur många som kommer bli dömda för vapenvägran de kommande åren återstår att se.