Ridsporten får knappt en lugn stund mellan alla avslöjanden om våld mot hästar. Sen dokumentären om missförhållandena i den danske toppryttaren Andreas Helgstrands tävlingsstall kom i slutet av förra året har diskussionen gått varm och rapporterna haglat in.
Nyligen släppte Aftonbladet ett reportage om en anonym hoppryttare vars hästskötare vittnar om extremt våld i såväl ridning som skötsel. I samband med Gothenburg horse show i februari skrev ett antal veterinärer, etologer, tränare, ryttare och andra engagerade i frågor om hästetik en debattartikel som belyser de många bristerna i hästvälfärd inom ridsporten, i synnerhet på elitnivå. Diskussionen är het. Och nu var det dags för det senaste i raden av uppmärksammanden, återigen i Aftonbladet. De världskända dressyrryttarna Patrik Kittel, Charlotte Fry och Isabell Werth har fotograferats under flera tävlingar där det tydligt syns att hästarnas tungor är blå på grund av syrebrist orsakad av för högt tryck från bett och tyglar.
Hästars tungor är normalt inte blå. Det borde såväl ryttare som domare veta – de lever ju med hästar varje dag. Ändå fick dessa ryttare höga poäng och blev godkända i kontroller av såväl utrustning som hästens mun både före och efter respektive ritt. Patrik Kittel försvarar sig på samma sätt som de allra flesta gör i de här sammanhangen: bilderna är ögonblicksbilder, de ger inte en representativ bild av ritterna. Men hur kan en person som håller på med dressyr, som är tänkt att visa upp bandet och samspelet mellan människa och häst, påstå att ens ett enda ögonblick där hästen tydligt har syrebrist i sin tunga på grund av extremt höga tryck i munnen får existera?
Syrebrist uppstår dessutom inte under något enstaka ögonblick. Det är något som sker över tid. Det är tragiskt att bortförklaringarna fortsätter – för i slutändan är det alltid hästarna som blir lidande. Att försöka skydda sitt rykte och sina egna tävlingsmål på bekostnad av hästen är fruktansvärt.
Det är tragiskt att våldet blivit så normaliserat i hästvärlden att det är enklare för en person som inte kan något om hästar att se att en häst lider än för en som påstås vara expert på hästar. På en av bilderna som publicerats i Aftonbladets senaste granskning befinner sig en häst med blå tunga mitt framför domarna. Det är bra att allmänheten får ta del av den här typen av granskningar, för ridsport ska inte ha allmänhetens godkännande så länge den sker på hästens bekostnad.
Var är alla de toppryttare som kan tänka sig att bry sig mer om hästens välmående än sina egna prestationer och sitt eget rykte? Som ser de här bilderna och omvärderar sitt förhållningssätt till hästar och tävling? Som klarar att göra en korrekt etisk analys av sitt eget sammanhang och beteende? Så länge de är försvinnande få bör ridsport på elitnivå sättas på paus. Låt de etiska diskussionerna ta tävlingsmålens plats och se om det ens är värt att ta upp tävlandet igen när vi fördjupat etiken.
Med detta i åtanke vill jag, som alltid i de här diskussionerna, tillägga att hästar har en social särställning i vårt samhälle, där de ses som husdjur och tävlingsverktyg snarare än mat. De är enkla att bry sig om för allmänheten. Men kan vi bry oss om hästarnas lidande kan – och bör – vi också bry oss om andra djurs lidande. Etiken haltar om den inte också vidgas till alla de arter som faller offer för människans girighet. Ju fler som reagerar på hästarnas lidande, desto fler som kan stå upp för en värld där inga djur ska behöva lida på grund av människans egoism.
Klimatpolitiska rådet totalsågar regeringens undermåliga klimatpolitik.
Regeringens undermåliga klimatpolitik.
