För landets många kvinnogrupper är hoppet om legaliseringen ett steg ur den mörka verkligheten, som belyser kvinnors rätt till självbestämmande. Varje år beräknas att så många som 500 000 kvinnor aborterar, enligt hälsoministeriets egna uppskattningar, och mellan 40 och 50 kvinnor dör årligen av komplikationer. Det är business as usual efter förlusten för de feministiska abortnätverken, som tagit saken i egna händer i statens frånvaro.

–Vi informerar om aborttabletter och processen, hur man använder dem och var man skaffar dem. Vi arbetar i nätverk med apotek, läkare och andra kvinnogrupper för att vara närvarande före och efter aborten. Lagligt sett kan och får vi inte ackompanjera under aborten men i praktiken gör vi det då vi ger kvinnorna verktygen, säger Andrea Linián, ansvarig för Seamos Libres kvinnocenter Tecoporá.

I abortens lagliga ingenmansland jobbar organisationen Seamos Libres. Likt sina systerorganisationer jobbar de i underjordiska nätverk för att möjliggöra aborter, som fortfarande är olagliga i Argentina utom av akuta medicinska skäl eller efter övergrepp. De är marxister som stöttar kvinnor i behov genom att ge information och kontakter innan och efter ingreppet. Införskaffandet av den vanligaste receptbelagda aborttabletten Misoprostol är dock otydligare.

– Vi vet vilka apotek som säljer Misoprostol, vilka läkarna är som ger ut recepten och var kvinnorna kan göra ultraljuden. Vi väver nätverk och hittar hela tiden nya kontakter som vill hjälpa. Skulle någon behöva en abort i andra trimestern, så refererar vi de till kvinnogrupper som utför proceduren, säger Linián.

De kallar det ”acompañamiento” på spanska. Översatt betyder det ackompanjemang, där insatsen går ut på att ge ett holistiskt, feministiskt perspektiv på abort. Vanligtvis görs ackompanjemanget i grupp, något som volontärerna María Laura, Agostina och Marina talar mycket om i kvinnocentret Tecoporá i Buenos Aires.

– Det vi gör är att ge ut information till kvinnorna, något som är fullt lagligt. Själva tabletten får kvinnan själv införskaffa och ta. Genom att lyssna och prata i grupp med andra behövande kvinnor skapar vi systerskap, där du träffar kvinnor som hör och möter dig. Då vet du att du inte är ensam, att många går igenom samma sak, säger Agostina Senese.

Feministisk gruppterapi

Volontärerna berättar att de utför en form av feministisk gruppterapi som dekonstruerar den felinformation och stigmatisering som florerar i det katolska Argentina. Alla tre vittnar om de vårdsökandes heterogenitet, från kvinnor som gör har blivit utsatta för övergrepp i familjen till par som inte klarar fler barn. Det finns ingen särskild typ av behövande kvinna, menar de, bara behovet i sig självt.

– Det här med gemenskapen är det mest rörande med vårt arbete. Vi träffar en mängd kvinnor som kommer in fyllda av rädsla och tror att de är de enda som gör abort. Sedan går de härifrån och vet att vi alla var rädda, men att vid något tillfälle måste vi stödja varandra för att bli av med rädslan. Det är det mäktiga. Vi hade en kvinna som kom från Island för att göra abort med oss, för systerskapet och stödet, trots att aborten är laglig där hon bor, säger María Laura.

– Abortens problem i Argentina är bristen på ett tydligt lagligt ramverk. Genom den växande feministiska kampen har vi allt fler verktyg i dag för att möjliggöra vår kamp, söka oss till det offentliga och lagstadga aborträtten. Vi började med en social kriminalisering som i dag är nästan helt försvunnen, säger Marina Cardelli.

Verkligheten

Då senaten röstade ned abortförslaget den åttonde augusti, kvarstår lagen från 1921 som säger att det endast är tillåtet med abort om kvinnan löper akut hälsorisk eller om hon blir utsatt för övergrepp. På grund av ett prejudicerande rättsfall i högsta domstolen 2012 slopades tidigare krav på polisanmälan av övergrepp och rätten rekommenderade staten att ge tydliga riktlinjer för hanteringen av lagliga aborter, som publicerades i december 2014.

Argentinas främsta problem i dag, berättar gynekologen Analía Bruno, är att domstolens beslut inte tillämpats i landets 23 provinser. Federalismen gör att aborträtten varierar kraftigt mellan regioner och staten har undvikit att sätta det existerande ramverket i verkan. Det är åtta provinser som inte erkänner ramverket, och åtta provinser som tillämpar en restriktiv version. Resten, som i Analías Buenos Aires, tillämpar riktlinjerna fullt ut, om läkarna vill. Av stadens 57 vårdcentraler är det 40 som möjliggör lagliga aborter.

– När jag började med reproduktiv hälsa för 15 år sedan, var jag tvungen att smyga med aborterna och viska i min klinik. Jag fick inte ge ut recept för Misoprostol, kvinnan fick gå till den svarta marknaden. I dag, efter ramverket, skyltar vi med aborterna. Men går de till kliniken några gator bort får de ingen hjälp, för där följs inte protokollet, säger Bruno.

Analía Bruno känner väl till lagens åtstramningar. Hon har jobbat med svarta marknaden, samt kvinnogruppernas hemliga förvar av Misoprostol som donerats från utlandet. Tabletterna distribueras sedan till provinser där medicinen är förbjuden, som i Mendoza. Analías försiktighet att försäga sig, förklarar hon, är resultatet av ett åtal för olaglig abort hon genomlev 2015, där hon riskerade fyra års fängelse för sitt arbete.

”Patriarkatets reaktion”

– Som läkare borde jag aldrig ha åtalats, men kvinnans våldsamma pojkvän anmälde oss efter partnern aborterat. Och fallet togs upp av en sexistisk, kvinnoförföljande åklagare som åtalar oss några dagar efter den första #NiUnaMe-
nos demonstrationen. Jag ser det som en från patriarkatet, förkroppsligat i rättssystemet, som svarade på kvinnornas kamp och organisering med detta, säger Bruno.

Gynekologen friades från åtalet, liksom alla andra läkare som åtalats i liknande fall. Men andra kvinnor har inte haft samma tur. I det uppmärksammade fallet med ”Belén” – vars riktiga namn inte sägs – fängslades kvinnan i två och ett halvt år efter ett missfall, i den konservativa provinsen Tucumán. Som 25-åring kom hon till akuten med magsmärtor, blev inlagd och sövdes. När hon vaknar upp är hon omringad av poliser, då sjukhuspersonalen hittat ett foster i en toalett. Belén dömdes till åtta års fängelse för mord 2014.

När Soledad Deza får reda på fallet, dagen Belén blir dömd, gör hon allt för att fria henne. Deza, som är advokat och aktiv i landets största katolska abortlegaliseringskampanj, inser att ingen gjort DNA-prov på fostret och att läkarna först diagnostiserat missfall. När resultatet kom, släpptes Belén ur fängelset och åtta månader senare friades hon, 2017.

Jag gjorde ett feministiskt försvar i fallet, som visar oss att rättsväsendet fängslat en kvinna för abort. En fattig kvinna som Belén, som förlorat två och ett halvt år av sitt liv fängslad, genomlevde en köns- och klassorättvisa. Tilliten som en gång fanns för sjukhusen försvinner vid fall som dessa, då kvinnor med abortkomplikationer undviker läkare för att inte fängslas, säger Soledad Deza.

Belén instämmer med sin advokat. Hon studerar i dag i Buenos Aires och är aktiv i abortkampanjen, men undviker rampljuset.

– Det de gjorde med mitt fall är att sprida rädsla, att använda mitt fall för att markera till kvinnor som gör abort att du bör vara rädd, för du kan hamna i fängelse, som jag, säger Belén.

Politiska hinder

Sedan 2006 har kampanjen för laglig, säker och gratis abort kämpat emot opinionen för att lagstadga kvinnors rätt till abort. De mötte starkt motstånd och presenterade lagen för sjunde gången. Högerpresidenten Mauricio Macri, själv abortmotståndare liksom majoriteten av hans partikamrater i ”Propuesta Republicana”, öppnade Pandoras ask i år då han tillät kongressen att debattera frågan. Victoria Donda, som står bakom förslaget och är ledamot för vänsterpartiet ”Libres del Sur”, menar att presidenten var tvungen att agera och att legaliseringen i dag är en tidsfråga.

– Vi har sett en stor samhällsförändring de senaste åren i Argentina, något som vi har uppnått med aktivismen. Det vi har gjort är att bli del av medborgarnas medvetande. Därför har vi vunnit det här stödet och gjort det till den främsta politiska frågan, och från gatorna kommer vi göra att aborten blir laglig, säger Donda.

Frågan splittrade alla partier förutom vänstern och motståndet var som starkast i Macris högerallians. Kongressomröstningen i juni varade hela natten, och ledamoten Lucila Lehmann från regeringspartiet Radikalerna deltog aktivt. För Lucila är det statens ansvar att undvika situationerna som leder till aborter, genom pengabidrag till kvinnor som behåller oönskade barn, samt bättre sexualundervisning.

– Det finns mycket logik i en kvinnas beslut över sitt barn och sin kropp, men problemet är att barnet har den primära rättigheten som alla människor har, rätten att leva och inte diskrimineras. Det hade varit barbariskt om vi verkligen hade haft 500 000 årliga aborter, något jag tvivlar på. På tio år skulle vi ha fler oskyldiga döda än i den nazistiska Förintelsen, säger Lehmann.

När resultaten från kongressen och senaten kom ut i juni och augusti, uppskattar organisationerna att en miljon personer demonstrerat utanför båda gångerna. En omöjlighet för endast tre år sedan, när den slagkraftiga, feministiska folkrörelsen #NiU-
naMenos tog Argentina med storm.

Kamp mot kvinnomord

Junis kalla vintermånad 2015 etablerade feminismen som en central fråga, med framväxten av #NiUnaMenos och det folkliga upproret mot kvinnomord. Raquel Vivanco leder kampanjens femicidobservatorium, som tar sikte på en rad problem som påverkar kvinnor, från att förbjuda gatutrakasserier till att granska myndigheternas användning av öronmärkta resurser åt kvinnor.

– Vi har registrerat alla mord på kvinnor sedan början på 2017. En kvinna mördas i Argentina var 29 timme. 2017 var det 304, och vi håller staten ansvarig för det här systematiska problemet. Situationen vi lever är outhärdlig och kommer aldrig förändras utan statens ledarskap i kampen mot könsojämlikheten och värderingarna som skapar kvinnomord, säger Vivanco.

Mördades av sin pojkvän

Abortkampanjens många demonstrationer visar sammanflytandet med #NiUnaMenos. Marcela Morera blev feminist när hennes 22-åriga dotter Julieta mördades av sin pojkvän när hon var gravid i andra månaden, i oktober 2015. Julietas partner ville inte att hon skulle göra abort och slog ihjäl henne. Fallet ledde till stora demonstrationer och till att Marcela, som i dag kämpar aktivt för aborträtten, blev politiskt medveten. Nu driver hon ett kvinnohärbärge i det fattiga förortsområde utanför Buenos Aires där hon bor.

– Vi startade ett nätverk av familjer vars döttrar hade blivit mördade, då vi inte känner oss stöttade av staten. Vi saknar svar i utredningar, och resurser tillägnas inte åt barn vars mamma mördats, eller utbildningsinitiativ för att motverka sexismen. Jag gör detta för smärtan jag känner. Om jag inte kämpat mot könsvåldet, för kvinnor och transpersoners rätt till jämlikhet, hade jag dött för länge sen, säger Morera gråtande.

”Dödade mig nästan”

För många av kvinnorna som talat med Syre var aborten en möjlighet att fly undan våldsamma relationer. 24-åriga Luciana Viceconte började om på nytt efter hon gjorde en olaglig abort. Hon blev gravid igen kort efter sin i dag treåriga dotter Almendras födelse. Först försökte hon göra abort på egen hand men fick komplikationer. Blödningar och oro fick henne att söka sig till sjukvården som avfärdade hennes behov. Luciana gick till flera kliniker och sjukhus utan hjälp, tills hon hittade ett kvinnocenter likt Tecoporá, som gav henne redskapen att slutföra aborten.

– Den depression och ensamhet som jag genomlevt bröts först när jag träffade de här kvinnorna. Olagligheten dödade mig nästan, men de ackompanjerade mig när ingen annan gjorde det. Mitt hopp för framtiden är att min dotter blir en kämpe som är fri att bestämma över sin kropp, utan att någon inkräktar på henne, inte ens staten, säger Viceconte.

Luciana Viceconte, liksom resten av Argentinas kvinnor, får vänta ytterligare på att hennes hopp ska bli verklighet. Frågan lär dominera det kommande presidentvalet i Argentina 2019. Abortkampanjen och feminismen visar inga tecken på att avta, vilket märks på de många sakfrågorna som drivs. Däribland kampanjen för en sekulär stat, som strävar att avskaffa katolska kyrkans konstitutionella privilegier och ekonomiska förmåner. Den organiserades via abortkampanjens nätverk.

– Abortfrågan visar tydligt hur kyrkans politiska och ideologiska makt, baserad på en misogyn kvinnosyn, har försvårat debatten. Feminismen och sekulärismen går hand i hand i dag, vi tar striden mot katolicismens sexualmoral och idén att vi är en katolsk nation. Utöver de institutionella reformerna kämpar vi för en kulturell förändring, då de yngre generationerna idag tagit över kyrkans moraliska roll, säger talespersonen Julieta Arosteguy.