Den 7 mars 2024 lyssnade jag på ett panelsamtal i Växjö under Elin Wägner-veckan, där fredsforskaren Manuela Nilsson, IKFF:s generalsekreterare Malin Nilsson och Birger Schlaug medverkade för att prata om fred.
Det var så befriande att lyssna på olika perspektiv på fredsfrågan och dess komplexitet, framför allt med tanke på att man annars tvingas orientera sig i ett medielandskap där krigskulturen frodas. Schlaug har flera gånger berättat om hur Wägners debattbok Väckarklockan (1941), där hon skarpsynt resonerar om hur fred, miljö och kvinnors rättigheter utgör täta samband, påverkat honom ideologiskt. I just fredsfrågan var Wägners grundtes att vi behöver leva med fred på jorden, med jorden och med oss själva.
Under samma dag stod det klart att Sverige blev det 32:a medlemslandet i kärnvapenalliansen Nato. Medlemskapet markerar en ny epok i svensk historia, där en 200-årig tradition går i graven till förmån för att bli en formell del i USA-imperialismens förlängda arm. Inte för att beskedet var oväntat, men likväl kändes det som ett hugg i hjärtat. Natomedlemskapet är inte en seger för fred, frihet och demokratin, utan endast för militarismen och krigsindustrins lobbyister.
”Jag ser fram emot att göra världen säkrare och friare tillsammans med USA och alla andra bundsförvanter i Nato”, yttrade statsminister Ulf Kristersson vid presskonferensen i Washington. Bara denna mening väcker flera kritiska frågor, som journalister borde ha ställt. Vilken ”värld” pratar statsministern om? För vem ska den ”världen” bli ”säkrare och friare”? Varför ser han fram emot detta? Inser Kristersson vilken kolonial och imperialistisk utblick hans formulering vilar på?
Och utifrån ett mer långsiktigt perspektiv: vilket Nato kommer vi att få se om, säg, tio år? Vad händer om Donald Trump eller någon likasinnad blir omvald till presidentposten i USA (och det kan mycket väl ske)? Vad händer om högerextrema partier från Natos medlemsländer vinner makten såväl nationellt som i EU? Aldrig i modern tid har så många högerextrema partier vunnit mark runtom den europeiska kontinenten, så även i Sverige där Kristerssons regering samarbetar med ett parti med ideologiska rötter i nazismen.
Efter panelsamtalet vandrar jag hemåt med en längtan efter att vår tids motsvarighet till Elin Wägner får sitt genombrott för den breda allmänheten, åtminstone i fredsfrågan – eller ja, det behöver inte bara vara en person utan flera. Det är ingen omöjlighet.
När jag blickar ut mot samtiden ser jag att det finns flera röststarka profiler inom den feministiska rörelsen i Sverige, inte minst på sociala medier. Och mycket tack vare Greta Thunberg har det folkliga engagemanget i miljö- och klimatfrågan växlats upp.
Men fredsfrågan då? Kommer den att få en liknande genomslagskraft i paritet med feminism och klimatfrågan? Jag hoppas det, i alla fall. Ibland önskar jag att man kunde väcka upp Wägner ur hennes grav och låta henne kommentera det nya Sverige, där militarismen normaliserats.
Hon hade nog haft en hel del att säga.
Ruth Gottesman som donerade en miljard dollar till avgiftsfri läkarutbildning.
Alla resurser som slösas på militär upprustning.
