Tre tunga artiklar bara senaste veckan om hur töntigt det är av liberaler att oroa sig över Sverigedemokraterna. Johan Ingerö i Svenska Dagbladet, Johan Hakelius i Expressen, PM Nilsson i Dagens Industri. De borgerliga opinionsbildarna bildar kedja. Det här är också början på slutet på en valrörelse där möjligheten till enkel borgerlig valseger helt och hållet hänger på om man väljer att samarbeta med Sverigedemokraterna eller inte.

Att vilja bilda regering på SD-stöd är nu inte alls nödvändigtvis samma sak som att hålla med SD politiskt. Man kan välja makten ändå, hålla för näsan och sucka åt bondlurksrasisterna när kamerorna slås av, men ändå prioritera att få igenom till exempel sin ekonomiska politik framför att tvingas se socialdemokrater höja skatter eller försämra för företagen.

För en liberal är det heller inte helt charmigt att se hur det socialdemokratiska valmaskineriet gör allt för att smeta SD också på Centern och Liberalerna samtidigt som exempelvis den socialdemokratiske ordföranden i finansutskottet Fredrik Olovsson går ut i Sörmlandsmedia och lovar väljarna att det ska bli färre invandrare i Katrineholm. Inte bättre integration eller minskad invandring utan färre invandrare. S-toppen vill alltså skrämma bort eller kanske deportera enskilda kommuninvånare med fel bakgrund. Liberaler kan knappast hitta samsyn om viktiga frågor med en sådan socialdemokrati heller.

Ändå skrämmer mig den borgerliga kampanjen att aktivt normalisera och putsa upp Sverigedemokraterna. Den påminner inte så lite om när vanliga republikaner insåg att Donald Trump skulle vinna primärvalet och därför ställde sig på hans sida. De höll för näsan förstås, över hans sexism, rasism, putinism, hans ohöljda griserier och kvinnoförakt, men de trodde att de skulle kunna styra honom, och att det ändå var bättre än en demokrat som president.

Det har gått så där med de planerna. Visst har han genomfört skattesänkningar och utsett konservativa domare, men också alienerat allierade västländer för att närma sig Ryssland (liksom av allt att döma medvetet tagit emot rysk hjälp i valet), startat handelskrig, spärrat in asylsökande barn i burar, uttalat stöd för nazister och byggt en direkt antidemokratisk rörelse där anhängare såväl törstar efter nedsläckta medier som inställda politiska val. I allt detta påminner hans strävanden direkt om Sverigedemokraterna som också vill försvaga EU, närma sig Ryssland, inskränka de fria medierna, öka den politiska styrningen av rättsväsendet, stänga gränserna och låta bli att dra så där värst tydliga linjer mot uttalad högerextremism.

Jag tror inte att amerikanska konservativa ville detta. De trodde bara inte att det skulle kunna hända. Jag tror inte heller att svenska borgerliga vill montera ner den liberala demokratin. Men de tror på något märkligt sätt att de ska få Sverigedemokraternas stöd gratis, att SD inte kommer kräva något i utbyte. Och eftersom de tror det har de ingen strategi alls klar för vad de kan kompromissa om, och vilken sorts överenskommelser som faktiskt leder oss närmare den sverigedemokratiska visionen om ett illiberalt, nationalistiskt homogent Sverige. Vi som varnar för det målas hellre ut som töntar.