DEBATT. Valdemar Möller skriver i en ledare i Syre den 21 februari 2024 att ”grön energi” inte kommer att rädda planeten. Med hänvisning till en ännu inte publicerad rapport från FN:s resurspanel hävdar han att ”det räcker inte med att ställa om till grön produktion, konsumtionen måste också minska”.

Jag delar denna uppfattning fullt ut. Frågor om klimatförändringar och grön energiomställning väcker frågor kring tillräcklighet – frågor som är centrala i den neomalthusianska politiska ekologin och i den ekologiska marxismen, som är motpoler till den ekologiska moderniseringsdiskurs som präglat svensk och europeisk miljöpolitik i fler decennier. Möller menar vidare att det från politiskt håll nästan aldrig talas om att det mest effektiva sättet att minska vår miljö- och klimatpåverkan är att konsumera mindre och förbruka mindre energi – ”det är, minst sagt, den stora gröna elefanten i rummet”. Här går våra åsikter isär. Energieffektivisering och minskad energianvändning har funnits på den politiska agendan i EU sedan början av 1970-talet.

Inledningsvis handlade det om att trygga energiförsörjningen och minska importberoendet av olja. På initiativ av Europeiska kommissionen antogs den första EU-lagstiftningen om energibesparing 1993, då med klimatfrågan som utgångspunkt. Efter 2018 har politiken för energieffektivitet på kommissionens initiativ, men kraftigt påverkat av den Internationella energibyrån IEA:s narrativ om energieffektivitetens många fördelar, även fokuserat på jobbskapande, tillväxt och sedan i år även på minskad energifattigdom.

IEA kallar energieffektivitet det första bränslet i energi- och klimatomställningen. Det går, precis som Möller menar, inte att minska energirelaterade utsläpp och klimatpåverkan enbart med förnybar energi. Förnybara energikällor som sol, vind, vatten och biobränslen har också miljöpåverkan. Energianvändningen måste minska. I EU talar man sedan 2015 om energieffektivitet först (EE1), en fundamental princip som innebär att stater och organisationer måste beakta möjligheten att energieffektivisera och spara energi framför ökad energitillförsel i all planering, policy och stora investeringsbeslut som påverkar energisystemet. EE1 blev en bindande princip i EU hösten 2023, då det omarbetade energieffektiviseringsdirektivet trädde ikraft. Att EE1-principen gjorts bindande innebär ett paradigmskifte i EU:s energi- och klimatpolitik då den flyttar fokus från tillförsel till användning.

Maud Olofsson talade under sin tid som närings- och energiminister ofta om att den bäst använda kilowattimmen är den oanvända kilowattimmen. Hon drev på och fick igenom ett omfattande program för energieffektivisering inom ramen för Alliansregeringens energi- och klimatpolitiska överenskommelse. Sveriges riksdag antog för första gången ett sektorsövergripande mål för energieffektivisering till 2020. Ett liknande mål för 2030 antogs mot bakgrund av förslag från den blocköverskridande Energikommissionen som leddes av dåvarande energiminister Ibrahim Baylan. Ett problem med de svenska målen är dock att de fokuserar på energieffektivitet mätt som energiintensitet, kilowattimme per BNP-enhet. Med hög tillväxt kan målen nås även om energianvändningen ökar.

På EU-nivå är diskussionen annorlunda. Där finns en politisk debatt om tillräcklighet, inte bara effektivitet. Hur mycket energi ska vi använda? EU:s stats- och regeringschefer antog 2007 ett mål om att EU ska minska sin tillförda och slutliga energianvändning med 20 procent jämfört med prognos till 2020. Detta mål blev lagstadgat då ministerrådet och parlamentet 2012 antog EU:s nya energieffektiviseringsdirektiv. Målet uppnåddes, även borträknat minskad energianvändning till följd av covid 19-pandemin. I oktober 2014 antog Europeiska rådet ett mål om att minska energianvändningen med 27 procent jämfört med prognos till 2030. Rådet och parlamentet höjde 2018 målet till minst 32,5 procent, och i somras till 40,5 procent för tillförd energi och 38 procent för slutlig energianvändning. Målet, som är bindande, innebär en absolut sänkning av EU:s energianvändning från 2020 till 2030, med 26 procent för tillförd energi och 22 procent för slutanvänd energi.

Sammanfattningsvis delar jag Möllers åsikt att klimat- och andra miljömål inte bara kan nås genom ”grön” – eller för den delen ”fossilfri” – energi. Fokus måste också ligga på energieffektivisering och minskad energianvändning. Många viktiga steg har tagits på EU-nivå, dels genom bindande mål om att minska energianvändningen i faktiska termer, dels genom att göra EE1-principen bindande. Men ur ett svenskt perspektiv återstår att se hur Tidöregeringen förvaltar detta åtagande. Kommer den presentera styrmedel och åtgärder som minskar energianvändningen? Lägre skatter på bensin och diesel gör det inte. Och ett ökat fokus på kärnkraft ökar mängden tillförd energi.

Fredrik von Malmborg, docent och universitetslektor

Svar direkt

Det glädjer mig att Fredrik von Malmborg delar uppfattningen att ”grön energi” inte kommer att rädda planeten. Det är också positivt med de mål på EU-nivå som han nämner. Samtidigt vet vi alla att det är lättare att sätta upp storslagna mål än att genomföra dem i praktiken.

När det gäller de svenska målen är det, som von Malmborg själv konstaterar, ett problem att de endast fokuserar på energieffektivisering mätt per BNP-enhet och inte på att minska den totala förbrukningen.

Enligt Energiföretagen så kommer Sveriges ”elbehov” att öka från 140 TWh i dag till 330 TWh år 2045. Om detta hörs väldigt sällan några kritiska synpunkter. Tvärtom ses det ofta som ett gott tecken att det kommer finnas en stor efterfrågan på el eftersom det innebär att vi kommer fortsätta att ha ”en industri i framkant”. Det är detta som jag menar är ”den gröna elefanten i rummet”.

När det talas om elektrifiering görs det också nästan alltid i positiva ordalag, och det är förvisso positivt om vi kan ersätta olja och gas med fossilfri el, men ännu bättre vore ju om vi kunde minska den totala förbrukningen. Som von Malmborg konstaterar är det ganska lite som talar för att det kommer ske, åtminstone inte i Sverige och åtminstone inte med Tidöpartiernas nuvarande politik.

Valdemar Möller