EU kan inte förlita sig på outvecklad teknik och marknadsfundamentalism för att nå klimatmålen. Vi måste satsa på en verklig klimatomställning som får ner våra utsläpp, skriver Malin Björk EU-parlamentariker för Vänsterpartiet.
Enligt EU-kommissionens nya förslag ska EU-ländernas nettoutsläpp till 2040 minska med 90 procent jämfört med 1990 års nivåer. Det är ett relativt ambitiöst mål, även om vi i Vänsterpartiet ser att vi måste ner till nettonollutsläpp till 2040.
Men snarare än att gå in på de olika procentsatserna är nu den stora utmaningen i att enas om hur vi ska nå dit. Utan rätt politiska verktyg kommer vi inte nå våra mål. Det är också här de verkliga politiska skiljelinjerna och konflikterna ligger.
Det största problemet med Kommissionens förslag är att det bygger på önsketänkande. Istället för att fokusera på verkliga utsläppsminskningar förlitar man sig på en nettominskning av koldioxid i atmosfären genom storskalig koldioxidupptagning och lagring. Vi i Vänsterpartiet välkomnar all ny teknik som kan hjälpa oss att ställa om, men vi måste samtidigt se att detta är en teknik som inte finns i dag, åtminstone inte i närheten av den skala som skulle krävas för att nå klimatmålen. Dessutom är anläggningarna som krävs för avskiljning och lagring av koldioxid både dyra och energikrävande i sig att bygga.
Att förlita sig på nettominskningar riskerar också att bli ett frikort för smutsiga industrier och bakåtsträvande medlemsländer att fortsätta som vanligt, i trygg förtröstan att utsläppen ändå kommer att fångas upp. Men det är varken ett pålitligt eller effektivt verktyg för att åstadkomma de utsläppsminskningar som omställningen faktiskt kräver.
Kommissionen lägger också stor vikt vid EU:s utsläppshandelssystem. Systemet kan till viss del bidra till att få företag att ställa om och Vänsterpartiet har stöttat alla förslag som syftar till att göra handeln med utsläppsrätter mer effektiv och träffsäker. Men samtidigt är det fortfarande ett system där mäktiga företag kan köpa sig fria. Det riskerar i förlängningen leda till att bördan för omställningen läggs på de som har minst resurser. Som Oxfams rapport Ojämlikheten bakom klimatkrisen visar är det också vad som har hänt de senaste trettio åren.
Vi i Vänsterpartiet ser att fokus istället måste vara att hela samhället ställer om. Det gör vi genom att styra om ekonomin. Alla subventioner av fossila bränslen måste till exempel stoppas. EU:s regler för statsstöd måste revideras för att möjliggöra offentliga investeringar i grön industri, järnväg, kollektivtrafik och energieffektiva bostäder.
EU:s jordbrukspolitik måste också förändras i grunden, så att ett mer hållbart brukande av jorden också blir ekonomiskt hållbart för lantbrukarna. Vi måste också förbättra EU:s handelsavtal och införa bindande krav på klimat, miljö och arbetsvillkor.
Vi måste se till att fler produkter än järn, stål och vätgas omfattas av EU:s nya klimattullar, så att våra utsläpp inte flyttar någon annanstans. Intäkterna från klimattullarna borde också öronmärkas för att finansiera klimatåtgärder i världens fattigare länder, som är de länder som också drabbas hårdast av klimatförändringarna.
Det räcker inte att som Kommissionen, och stora delar av högern, förlita sig på en blandning av slapp teknikoptimism och marknadsfundamentalism för att klara klimatomställningen. Än mindre duger det att som extremhögern leva i förnekelse om att vi över huvud taget måste få ner utsläppen.
Det som behövs är en stark rödgrön vänster som driver på för verkliga utsläppsminskningar och som möjliggör en rättvis omställning av våra samhällen. Det tänker vi i Vänsterpartiet fortsätta att arbeta för även under nästa mandatperiod.
