I en intervju i Dagens nyheter säger Miljöpartiets språkrör Daniel Helldén att det är rimligt att ha kvar kärnkraften även efter 2045. Om den behövs, och det tror han att den kommer att göra. Så ”hans tillväxtkritiska parti ställer sig bakom en kraftig industriell expansion i form av växande energiförbrukning”, säger reportern – är det verkligen miljöpartistisk politik?

Men tillväxt är inget problem för Helldén, bara energikällorna är hållbara. Om han räknar kärnkraft som hållbart säger han inte riktigt, men tydligen är den en tillräckligt bra lösning. För industrins skull. Den ska fasas ut när det går, men kan bli kvar länge. Däremot vill han inte bygga nya reaktorer eller subventionera kärnkraften eftersom det skulle bromsa utvecklingen av förnybar energi.

Man skulle kunna tänka sig att det blir uppror i Miljöpartiet när deras nya språkrör säger det här. Kärnkraftsmotståndet sitter i ryggmärgen på partiet – eller har i alla fall gjort det. På webbsidan om energipolitik finns en av Daniel Helldéns formuleringar i intervjun ordagrant: Kärnkraften ska  fasas ut ”allt eftersom att vi ökar vår produktion av förnybar energi och smartare energianvändning”.

Där står också att Miljöpartiet vill ”ersätta all farlig och smutsig kärnkraft och fossil energi med hundra procent förnybar energi. Nu. Klimatet och miljön kan inte vänta”. De två budskapen är inte riktigt förenliga med varandra, för här handlar det inte bara om att vänta utan om att acceptera status quo för att uppehålla energiproduktionen.

Kärnkraften är konstant ett par misstag ifrån en allvarlig olycka, och det har varit nära flera gånger. Det radioaktiva avfallet måste hållas inneslutet i hundratusentals år och kan användas i kärnvapen. Uranbrytning är förbjudet i Sverige sedan 2018 på grund av miljöriskerna.

Om tillväxt, som Daniel Helldén säger, är oproblematisk så länge energin är hållbar, hur drar han då slutsatsen att det för tillväxtens skull går bra att fortsätta använda kärnkraft?

Ekonomisk tillväxt under en begränsad period i en begränsad sektor behöver inte vara av ondo, och i vissa sammanhang är det nödvändigt. Men det gäller inte industrins tillväxt i ett rikt industriland. Vi behöver konsumera mindre, producera mindre och låta andra delar av livet komma före. För att ha en framtid på jorden. 

Det är inte det mest lättsmälta politiska budskapet, kanske särskilt inte i oroliga tider, men någon måste våga säga det, också i riksdagen. Hallå, Miljöpartiet, är det inte ni som ska göra det?