Preskriptionstiden för ett utvisningsbeslut förlängs från fyra till fem år. Dessutom börjar det inte gälla förrän personen som har fått beslutet har lämnat Sverige. Det är några av de centrala punkterna i det delbetänkande från en utredning om utvisningsbeslut som lämnats till regeringen i veckan. 

Det hade kunnat bli ännu värre. Regeringens utgångspunkt var att preskriptionstiden skulle tas bort helt, men riktigt så långt vill inte utredaren gå. Förslaget är dock illa nog (om än inte helt oväntat med tanke på Tidöregeringens övriga migrationspolitik). Vad det innebär är att flyktingar som har fått avslag på sin asylansökan inte längre kommer kunna hålla sig gömda i Sverige och söka på nytt efter fyra år. Vill man eliminera antalet papperslösa är det förmodligen en effektiv metod, men humant är det inte.

Att leva som papperslös i Sverige är redan i dag ett helvete. Eftersom man inte kan få något lagligt jobb tvingas de flesta ta svartjobb för att överleva där de inte sällan utnyttjas och får jobba hårdare och mer än vad något fackförbund skulle acceptera. Många lyckas inte heller hitta något fast boende utan får flytta runt bland släktingar och vänner, alternativt leva på gatan. Det här är knappast något man utsätter sig för frivilligt om inte alternativet – att återvända till det land man flytt ifrån – vore ännu värre. 

Istället för att ta bort den sista livlina som många har, det vill säga att hålla ut i fyra år och sedan hoppas att man har större tur, så väljer regeringen att klippa av den, samtidigt som de också gör det svårare att faktiskt få uppehållstillstånd. I praktiken innebär det att väldigt många människor kommer ställas inför ett omöjligt val: åk tillbaka till det land du flytt ifrån, där du kanske riskerar att fängslas, förtryckas eller till och med dödas. Eller ställ in dig på ett liv som evigt papperslös, där du aldrig kommer kunna få ett riktigt jobb eller en fast adress, där du lever utanför systemet utan några rättigheter. 

Valet är ditt. Pest eller kolera.