Det är tidigt 00-tal och jag har just börjat upptäcka Zygmunt Bauman. Har du inte gjort det än, har du några sådana där plötsliga ”aha” och ”just det” framför dig. Tydligen heter det epifanier också på svenska, även om ordbehandlingsprogrammet finner sådana lika främmande som Zygmunt.
Han, Bauman alltså, hade börjat bjuda in till sina slingrande betraktelser om rädslan som fenomen. Jag tror det är med essän Globalisering från 2000 som jag slår följe, och han förklarar att de två är tätt sammanflätade: globaliseringen och rädslan.
Jag minns det så väl för när jag la ifrån mig boken och slog på TV:n för en nyhetssändning – man gjorde det på den tiden – stod där en facklig företrädare längst fram i ett litet demonstrationståg. Hans fabrik som tillverkade däck i Gislaved skulle läggas ner, hela fabriken flyttas och varenda människa han arbetat med bli av med jobbet. Inte för att de inte jobbat tillräckligt hårt, de hade gjort allt man ska och mer därtill och siffrorna på sista raden blänkte i svart. Men någon annanstans kan någon annan göra jobbet ännu billigare och därför har någon skrivit under beslutet som gett honom och hans kollegor sparken. Någon sitter högst upp i en skyskrapa i Tyskland och det är till den han åkt och nu stod han utanför och kände sig på något sätt ändå nöjd. ”Jag tror våra rop hördes hela vägen, att de kunde höra oss, där uppe.”
När någon vi inte känner och som inte ens tycker om oss kan förändra våra liv med ett pennstreck, blir vi rädda. När inget vi gör eller tjänar egentligen kan köpa oss trygghet, blir vi rädda. När vi står vid foten av ett torn och tittar upp och hoppas att våra rop ska höras, blir vi rädda. Rädsla är globaliseringens främsta produkt, argumenterade Zygmunt Bauman.
Jag vet inte varför jag tänker på det där just nu, men det har blivit januari 2024 och jag är på release någonstans i Gamla stan för Erik Sandberg har skrivit årets bok om 1933 års vår.
Det är öl ur burk, salta pinnar, sådana där bokhyllor som liksom dignar av allt man önskar att man läst och tyngden av alla jackor har rivit ner hela hatthyllan på golvet.
Pelle Andersson med hästsvansen, förläggaren, frågar den nyfriserade författaren om vad det egentligen är som fascinerar med det där året snart ett sekel sedan och på något sätt känns det självklart.
Det var då, innan den etablerade högern hade dragit någon linje mot de mer extrema, som Tyskland mötte sin väckelse i vad de kallade för en nationell revolution. Inte alls särskilt blygsamt inspirerade av Hitler tog högern till gatorna också i Sverige. Deras marsch våren -33 samlade betydligt fler än vänsterns majtåg. Framme vid Källhagen fick de lyssna till partiledaren Arvid Lindman och riksdagsmannen Ivar Andersson. Den senare såg Sverige vakna: ”Den[na] nationella väckelse … ska sopa bort mycket unket och sjukt i vårt samhälle. Den renande vinden ha vi väntat länge på! … Den nationella revolutionen i Tyskland kan i det avseendet tjäna som förebild.”
Dansen som alltid uppstår mellan den försäljande förläggaren och den försiktige författaren tar vid. ”Är detta högerns svarta bok?” frågar Pelle Andersson. Erik Sandberg värjer sig. Hans lärdomar är andra.
De handlar om det som hände sedan. När socialdemokratin gjorde upp med det konservativa bondeförbundet och plötsligt hade en stabil majoritet bakom sig. När högern sedan sprack, ungdomsförbundet blev en av flera fascistiska sekter medan partiet som hoppats på väckelsens vår redan mot hösten vände åt ett annat håll och började försöka bygga en ny allians med liberalerna.
Den stora läxan, säger Sandberg, är att historien vinglar hit och dit. Inget är förutbestämt. Det vägval som högern gjorde stabiliserade Sveriges unga demokrati. Alltmedan liberaler och vänster stod stadigare i sina idéer än att följa varje verklig eller inbillad opinionsvind. Då kunde det fria Sverige växa fram.
Frågestund tar vid och jag lystrar till när Erik Sandberg får en fråga om rädsla. Om vilka känslor han egentligen kunnat läsa ut ur de där ångestfyllda raderna som utgör dåtidens högermäns dagböcker. Sandberg intygar: Hotet från de svenska kommunisterna må ha varit överdrivet, men rädslan var på riktigt.
Ändå drog de gränsen mot den egna flanken. Ändå valde de demokratin.
Vad säger det om nu? Hur kan dagens arvtagare till Allmänna valmansförbundet ge bort makten för titlarna? Hur kan de bjuda in ett parti ur nazismen att leda riksdagens justitieutskott? Hur kan de anställa sverigedemokrater att på Rosenbad sitta och godkänna eller förkasta varje tänkt regeringsbeslut? Vad är det egentligen som skrämmer högerns män idag? Det är ju knappast de som står och kisar upp mot högsta våningen på skyskraporna.
Osäker går jag hem i januarinatten. Någonstans i bokhyllan står Bauman, och någonstans här finns en fråga som jag vill ställa honom.
Den internationella rättsordning ICJ försöker upprätthålla.
Den internationella rättsordning som finns i verkligheten.
