DEBATT. Nu verkar det som om svenskt medlemskap i Nato är nära förestående. Sverige blir därmed både anslutet till och omslutet av Nato. Anledningen till att vi ville bli Natomedlem var att vår säkerhetspolitiska situation skulle bli starkare. Men sedan en tid har Tidöregeringen och försvarsmakten låtit meddela att vårt läge säkerhetsmässigt blivit allt sämre under de senaste åren, alltsedan vi sökte medlemskap i Nato.

Hur kunde det bli så? Omkring 1990 inleddes en period av avspänning i Europa med Sovjetunionens sammanbrott följt av Warszawapaktens upplösning. Rysslands västliga gränsstater blev självständiga och utvecklades till demokratier. Ryssland kom att ledas av resonabla ryssar som Gorbatjov och Jeltsin. Möjligheter till ett framtida samarbete med väst förelåg. Hotet från Sovjet fanns inte längre.

Statsminister Carl Bildt refererar i en understreckare i Svenska Dagbladet 18/2 1993 till ett uttalande av Rysslands utrikesminister, som ville skapa ”ett bälte av goda grannar” från Kolahalvön till Amurfloden. Bildt uttryckte sitt gillande av denna förklaring och ville ”göra allt vi kan för att befästa den del av det goda grannskapets bälte …”.

Men väst valde 1997 att utvidga Nato till Rysslands gränser trots Jeltsins varningar. Putin och kretsarna kring honom fick vatten på sin kvarn och kunde varna ryssarna för ”aggressionen” från Väst. I dag lider vi enligt Tidöregeringen och försvarsmakten av detta beslut. Vår säkerhet har försämrats.

Uppenbarligen var det viktigt för väst att framstå som den stora segraren i det kalla kriget. Samma dumhet som segrarmakterna gjorde 1919 efter första världskriget då Tyskland fick ta allt ansvar för krigets utbrott. Det ledde till nytt krig.

1945 var man klokare och ett samarbete inleddes med Kol- och stålunionen mellan Frankrike och Västtyskland, vilket pekade framåt mot EU.

Nato-utvidgningen 1997 var antagligen ett allvarligt realpolitiskt misstag, vars konsekvenser vi idag måste leva med. Frågan är hur länge?