DEBATT. Krigets förfärliga, barbariska och civilisationsfientliga spöke är åter på marsch. Och det är på många sätt nära. Kartbilden avslöjar att avståndet mellan nordligaste Sverige och Stockholm är samma som mellan vår huvudstad och nordvästra Ukraina. Den geografiska närheten borde ge oss en än starkare känsla för det mänskliga lidande och den materiella förstörelse som kriget medför. Det är våra europeiska bröder som förblöder i ett meningslöst slaktande. Två folk med tusenåriga band till vårt eget land förblöder, utan att vi bryr oss tillnärmelsevis så mycket som vi borde.

Detta tragiska misstag beror, anser vi, på att Ryssland inte vågar låta Ukraina bygga upp ett eget civiliserat och demokratiskt land. Rysslands självförståelse som ett imperium, med rätten att sträcka ut makt och lagar över grannländerna, är ett gigantiskt historiskt misstag. I Centraleuropa korrigerades detta missförhållande när Berlinmuren föll, alltså från och med 1989. Att Ukraina, självständigt sedan 1991, vill fortsätta att utvecklas efter eget kynne är självklart, inte minst efter sina erfarenheter av ryskt styre.

För snart två år sedan invaderade diktaturen Ryssland det demokratiska landet Ukraina. Ukraina har försvarat sig med stort mod och vilja. Ett självständigt land är värt mycket, det vet särskilt alla de som levt under rysk ofrihet. Men försvaret är väldigt beroende av stöd utifrån med vapen och annat material. Stödet har varit starkt men inte tillräckligt, besluten har dragits i långbänk både i USA, EU och de europeiska länderna. De ukrainska försöken att ta driva tillbaka angriparna går långsammare än bidragsgivarna önskar.

Risken är allt större att USA överger Ukraina, särskilt om Putins vän Donald Trump blir president på nytt. Dessutom blir de Putinvänliga länderna i Europa fler. Ryssland får inte vinna detta krig. Kanske kan detta inte förhindras, åtminstone inte helt och hållet. I så fall måste de ryska vinsterna starkt begränsas.

Ett snabbt och omfattande ökat stöd krävs, inte ett minskat. Det är bråttom, Ryssland rustar upp. Om inte EU kan enas föreslår vi att de länder som inser risken med en rysk seger (Norden, baltländerna, Storbritannien med flera) måste samlas kring detta.

En fred är alldeles nödvändig. Den måste komma genom att invasionen avbryts och angriparen drar sig tillbaka, inte genom att vi i Västeuropa och USA överger landet som fått se så många barn bortförda, så många liv offrade, och fått otaliga byggnader, infrastruktur och kulturarv förstörda. Vad som skulle hända i så fall ger massakern i Butja en fingervisning om.

Ett segrande Ryssland blir ett lika farligt exempel som Tyskland efter München 1938. Att hjälpa Ukraina nu är inte bara en fråga om medmänsklighet, utan också om säkerhet i Europa och världen. Att Ukrainas sak är vår är inte ett slagord utan en realitet!