”Vi är kanske i den största förändringen i modern tid för Kriminalvården” säger Kriminalvårdens generaldirektör Martin Holmgren i Ekots Lördagsintervju den 13 januari. Om Tidöpartiernas nya kriminalpolitik ska realiseras i sin helhet är det mycket som ska hända på kort tid – antalet platser i fängelser ska utökas radikalt, straff ska skärpas, villkorlig frigivning ska slopas. Överallt i denna stora omställning verkar det vara ett ord som saknas. Inte en enda gång under hela intervjun används ordet ”människa”. 

Det ligger i tiden att prata om kriminella, om interner, häktade, fångar och klienter. Även de som arbetar inom kriminalvården benämns allmänt som “personal” eller “anställda” snarare än personer eller människor. Visst är det i viss mån bara en ren praktikalitet: vi behöver specifika ord för att beskriva vilka människor vi pratar om. Men när dessa ord blir de enda som används glömmer man bort att det är människor som begår brott, människor som hamnar i fängelse, människor som arbetar under extremt hård press för att gå den politiska viljan till mötes. Enda gången i intervjun som ordet “personer” används om dem som sitter i fängelse är när de pratar om “två personer i samma cell”– och då i relation till att utrymmet är för litet, på gränsen till vad som Europarådet menar är ”presumtion för tortyrliknande förhållanden”. 

När Kriminalvården nu ska expandera in absurdum – 9000 platser ska omvandlas till åtminstone 27 000, eventuellt så många som 35 000 – säger Martin Holmgren att deras bedömning är att sysselsättningsgraden hos de personer som sitter intagna antas minska. Trots att man vet att just sysselsättning är något som minskar risken för såväl våld på anstalten som för återfall när man väl kommit ut. Det talas inte särskilt ofta om det i debatten, men de allra flesta som sitter i fängelse ska en dag därifrån, tillbaka ut i samhället.

Fängelse är ett temporärt frihetsberövande av en människa med målet att dels skydda allmänheten från denna människas brott, dels straffa denna människa, dels att denna människa inte ska begå fler brott när den väl kommer ut. Ett samhälle kan inte låsa in de personer som ses som ett problem och tro att allt kommer bli bra, bara de sitter bakom lås och bom. Som samhälle har vi ett ansvar för att dessa människor får så goda möjligheter som möjligt att skapa sig ett liv bortom kriminalitet när deras straff är avtjänat. 

Det är inte bara de människor som är intagna som påverkas av den här expansionen. De som arbetar inom kriminalvården behöver bli radikalt fler, och i intervjun framgår att det kommer bli en stor utmaning. Risken är stor att personaltätheten kommer minska. Trots att det är de personer som arbetar inom Kriminalvården som varje dag står för de mänskliga mötena, som arbetar för att den som begått ett brott inte ska göra det igen. Hur skapar man mänskliga möten i en miljö där det verkligen behövs, men risken för våld blir allt mer överhängande när kollegorna blir allt färre? 

Bristen på medmänsklighet i kriminalpolitiken är oroväckande. Desto viktigare då att vi är många som fortsätter försvara den, som fortsätter stå upp för mänskliga rättigheter och mänskligt värde. Kriminalpolitiken måste vara betydligt bredare än ”fler och hårdare straff”. Som Peter Kjellin, anstaltschef på Hällbyanstalten svarar på frågan om vad han skulle göra om han fick enormt mycket mer resurser till sin anstalt: ”Jag skulle inte lägga pengarna på kriminalvården. Jag skulle lägga dem på skolan.”

Ingenting är isolerat, allt hänger ihop, vi behöver se människan hela vägen. Jag vägrar ställa mig bakom en samhällsvision där vi mångdubblat antalet människor i fängelse, där människor reduceras till intagna på en anstalt, siffror i statistiken. En sådan vision bidrar bara till en dystopi där mänskligt värde vattnas ur än mer.