Häromdagen presenterade Internationella Energiorganet, IEA, rapporten ”Renewables 2023”. Det var en fantastisk läsning. Förnybar energi växer så det knakar. I fjol ökade förnybar elproduktion med hela 50 procent jämfört med året innan. Nästa år kommer förnybara energikällor att producera mer elektricitet än kolkraften. Under 2025 kommer också vindkraften att passera kärnkraft i elproduktion. Men snabbast av alla kraftslag växer solenergin. Investeringarna i solenergi är nu för första gången i historien större än de som görs i olja. Solpaneler installerats nu i sådan omfattning att solenergin de närmaste åren kommer att gå om vindkraften som energislag, spår IEA.

Det låter som strålande nyheter, eller hur? Är vi därmed på god väg att lösa klimatkrisen? Men tyvärr bryr sig klimatet inte om relativa termer. För samtidigt som det förnybara växer som sjutton ökar också hela världens totala energikonsumtion. Det här kan ge utrymme för inte bara det förnybara att växa, utan också det fossila. Och världens elproduktion är fortfarande till 60 procent fossil.

Högerledaren Margaret Thatcher lär ha sagt att: ”A high tide lifts all boats.” Men när det handlar om vår jord funkar det inte så. Kakan kan helt enkelt inte växa hur mycket som helst, för då spränger vi jordens gränser.

Därför räcker det inte med snabb teknisk utbyggnad av det förnybara. Vi behöver också politiska åtgärder för att skyndsamt avveckla den fossila energin. Det kommer att medföra en mängd kontroversiella åtgärder; stopp för fossilbilar, begränsning av flygresande, utfasning av olja, kol och gas inom uppvärmning, för att ta några exempel. Att sälja in åtkomlig förnybar energi till medborgarna vill vilken politiker som helst göra, men att säga till samma människor att de måste upphöra med något är inte lika lätt.

Det är egentligen samma sak på en mängd andra klimatområden. Allt fler vill äta vegetariskt. Jättebra, men om köttkonsumtionen inte samtidigt minskar hotar utsläppen från livsmedelssektorn våra klimatmål. Det är fantastiskt med det ökade intresset för att resa med tåg, men om det är en del av ett ökat resande med andra transportslag som flyg och egen bil spränger vi gränserna för vad som är hållbart.

Klimatpolitik har alltför länge handlat om att göra mer av det som är rätt. Men än viktigare är att göra mindre av det som förstör. För att vi ska kunna göra det behöver vi en tydlig politik som vågar prioritera och sätta gränser. Det är i det sammanhanget jag sätter min tilltro till vänsterpolitik – i vid bemärkelse – för klimatet. Politik från vänster har historiskt sett lyckats tygla ohämmad kapitalism och ständig expansion. Nu behöver vi göra det igen, men utifrån delvis andra bevekelsegrunder. Vi behöver göra det för att minska orättvisor, men också för att säkerställa ett gott liv på den här planeten.