Den senaste månaden har jag läst otaliga påhopp och intervjuer från både socialdemokrater och moderater om vem som egentligen bär ansvar för migrationspolitiken historiskt. Ingen av dem vill kännas vid att de gett en fristad åt människor som flytt från krig, terror, förföljelse och tortyr. Ingen av dem vill kännas vid att de varit med och gett en annan människa ett liv i frihet.

Socialdemokraterna menar att allt är Moderaternas fel. Främst regeringen Reinfeldt, men även tidigare moderater som öppnat upp för arbetskraftsinvandring och rivit upp det ökända Luciabeslutet som Socialdemokraterna fattade 1989 och som stoppade krigsflyktingar när de verkligen behövde skydd. 

Moderaterna menar att Socialdemokraterna drivit en generös migrationspolitik tillsammans med Miljöpartiet, genomfört amnestier, och att de bär skulden för dagens gängkriminalitet. Både S och M har för övrigt samarbetat med Miljöpartiet om migrationspolitik, och ofta tvingats till eftergifter som de gärna skulle sluppit eftersom de aldrig gillat humanism eller frihet för andra än den egna gruppen.

Samtidigt är sanningen faktiskt att både S och M ligger bakom den migrationspolitik som länge gällt i Sverige till allra största del. Redan 1984 infördes permanenta uppehållstillstånd. Det har sedan fram till 2015 stöttats av moderater och socialdemokrater. Detta är så klart väldigt rimligt eftersom det är onödigt att ge tillfälliga uppehållstillstånd till skyddsbehövande som flytt från konflikter som är bestående och som du vet inte kommer kunna återvända. Då är det bättre att de är med och bidrar från dag ett i landet.

Den skyddslagstiftning som Sverige haft gällande flyktingar och andra skyddsbehövande lades fram för riksdagen 2005 av Göran Persson-regeringen och antogs av en enig riksdag samma år. Dessutom finns ett antal internationella konventioner om mänskliga rättigheter som Sverige följer och som åtminstone Socialdemokraterna fortfarande säger sig värna.

Överenskommelsen mellan Miljöpartiet och alliansregeringen från 2011 var bra och viktig, men även om den innebar viktiga reformer för de berörda, påverkade den bara migrationslagstiftningen på marginalen. All lagstiftning gällande flyktingar och familjeåterförening låg fast sedan tidigare. Och dessutom ställde sig Socialdemokraterna bakom alla reformer i överenskommelsen med M utom delar av arbetskraftsinvandringsreglerna. De kritiserar nu M för att ha öppnat upp för invandring, men var då positiva till att utsatta barn skulle få stanna i större utsträckning och att alla skulle få rätt till sjukvård och skolgång, även om de inte hade rätt papper, för att de var människor.

Jag kan bara konstatera att Socialdemokraterna och Moderaterna faktiskt ligger bakom den absoluta huvuddelen av den flyktinglagstiftning som gällt i Sverige. Sverige har helt enkelt haft en stor enighet kring de här frågorna under många år.

Men inte nu längre. Nu kämpar S och M om vem som är hårdast och mest omänsklig mot de som har det allra tuffast. Hur kan detta vara något att vara stolt över? 

När jag följde rapporteringen från Folk och Försvar slog det mig att det som störde mig mest inte var krigsretoriken eller ens insinuationerna om att vissa i vårt land inte vill försvara Sverige lika mycket som andra beroende på var de kommer ifrån, utan bristen på idéer om vilket samhälle och vilka värderingar det är vi ska försvara.

Varken socialdemokrater eller moderater verkar vilja stå upp för ett samhälle där frihet och medmänsklighet är värt något längre. Och om vi inte ska stå upp för människors rätt att leva sina liv utan förföljelse och tortyr, vad skiljer oss då från de som hotar oss. Om vi inte längre är ett land som står upp för jämställdhet och jämlikhet utan hellre ökar klyftor och inskränker människors grundläggande rättigheter, vad är det egentligen vi ska försvara?

Jag vill se ett Sverige som står upp för mänskliga rättigheter, som står upp för människor och som tror på att vi kan bygga ett bättre samhälle än i dag. Socialdemokraternas och moderaternas uppgivenhet inför framtiden och skuldbeläggande av både varandra och andra är nog det som skrämmer mig mest just nu.

Själv låter jag några grundläggande värden guida mig framåt. Ingen kan göra allt, men gör vad du kan. Behandla andra som du själv skulle vilja bli behandlad om du riskerar svårigheter och hot. Jag tror inte världen blir sämre om ytterligare en människa får veta vad frihet är.