En rivstart för krigshetsretoriken för det här året. Inte helt oväntat, med tanke på att statens försvarsbudget på några få år ökat från 40 miljarder kronor till 120 miljarder, på bekostnad av skola, vård, omsorg och infrastruktur – och då är dessa områden ekonomiskt eftersatta och det märks. För att inte tala om Natoprocessen som man försökt utmåla som en framgångssaga, men som i realiteten gjort Sverige till åtlöje i omvärldens ögon.

Överbefälhavare Micael Bydén har fått figurera i media och förkunnat att ”alla svenskar måste förbereda sig för krig”. Civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlin uppmanar kommuner att ”sätta igång” med att stärka det civila försvaret. Statsminister Ulf Kristersson framhåller i sitt tal på Folk och Försvars rikskonferens i Sälen att ”ett lands viktigaste resurs är försvarsviljan” och understryker att ett svenskt medborgarskap inte är en ”resehandling”. Tvärtom är förväntningen att man ”med vapen i hand och med livet som insats ska försvara Sverige, våra värderingar och vårt levnadssätt.”

När jag tar del av statsministerns tal är min allra första association Margaret Thatcher och Falklandskriget 1982. När hon blev vald till Storbritanniens premiärminister 1979 var ett av hennes uppdrag att få bukt med den stagnerade ekonomin. Hennes lösning? Nej till socialism och ja till massprivatiseringar av den offentliga sektorn, utifrån förhoppningen att det skulle få ekonomin på benen igen. Det faktiska resultatet? En snabbt växande massarbetslöshet, snabbt ökade klassklyftor, kraftigt ökad inflation och följdriktigt ett utbrett folkligt missnöje, som avspeglades i de sjunkande opinionssiffrorna.

Men: det kom en avgörande vändpunkt. Argentina hade invaderat Falklandsöarna. Thatcher svarade med att skicka den brittiska flottan som på grund av bättre vapensystem och organisering kunde besegra argentinarna. På hemmaplan väckte ”insatsen” starka patriotiska och nationalistiska känslor. Det bidrog till att Thatcher fick kraftigt ökat väljarstöd inför valet 1983. Utrikespolitiken blev med andra ord en räddning.

Förvisso en helt annan historisk kontext, men likheterna är ändå intresseväckande. Kristersson har varit Sveriges statsminister i över ett år, och mandatperioden har hittills inte varit imponerande, för att uttrycka det milt. Inför valet 2022 var Moderaternas lösning på alla samhällsproblem ”hårdare tag”, framför allt när det gällde gängbrottslighet. Strängare straff, fler poliser, mer övervakning och så vidare. Resultatet? Gängkriminaliteten och dess relaterade våldsdåd har inte minskat, tvärtom. I likhet med flera andra områden har diskrepansen mellan det höga tonläget (i valrörelsen) och ens faktiska förmåga (när man själv är i regeringsställning) uppenbarat sig.

Möjligen söker sig Kristersson därför till utrikespolitiken för att finna en räddning på sina dystra opinionssiffror. För att avleda uppmärksamheten från de välfärdsproblem som fördjupas i kapprustningens spår, inleder Kristersson året med att tala om att svenska soldater ska skickas till Lettland.

Frågan är hur framgångsrik den insatsen kommer att framstå. Om regeringen inte lyckats bekämpa gängkriminaliteten på hemmaplan, vad talar då för att de kommer att lyckas bekämpa Ryssland?