I valrörelsen 2010 gick socialdemokraterna ut med budskapet ”Tillväxt sedan 1889”. Några dagar före valet träffade jag en valarbetare som delade ut lappar med just den parollen.

Jag frågade honom, där han stod framför valstugan, om han visste hur många valstugor hans parti haft om man 1889 börjat med tio stycken valstugor i hela landet och sedan ökat med tio valstugor varje år. Jodå, drygt tusen valstugor hade man haft. Inte så illa, kom vi överens om.

Sedan frågade jag honom vad det skulle innebära om man istället ökat antalet valstugor med 10 procent varje år. Det vill säga om tillväxten var 10 procent. Kanske uppåt tiotusen eller så, gissade han medan han delade ut sina papper om tillväxt sedan 1889.

Jag berättade för honom att det skulle varit fler än en miljon valstugor. Varenda människa som bor i Sverige skulle kunna rymmas i era valstugor, påpekade jag lite ironiskt.
”Hur räknar du då?” frågade valarbetaren medan han fortsatte att dela ut sina papper om den eviga tillväxten…

Politiker som svänger sig med begreppet tillväxt är ofta usla på matte. Och det här med exponentiell tillväxt är besvärligt att förstå. Det är så ekonomisk tillväxt mäts. Lagom till valet 2034 skulle varenda individ boende i Sverige kunnat ha en alldeles egen valstuga av märket S om tillväxten varit 10 procent.

Jag kan, när jag hör den politiska debatten, få för mig att kritiken av hur skolan misslyckats med att förmedla kunskaper i matematik är fullt berättigad. När journalisterna jublar över att vi har t ex 4 procents tillväxt så kan det låta rimligt även om man ser det i ett längre perspektiv. I många länder är det också fullt rimligt – och önskvärt även för en tillväxtkritiker. I materiellt fattiga länder hänger bättre liv och ekonomisk tillväxt ihop. Men i varje tidevarv bör vi fråga oss vad som är ett bättre liv. I den materiellt rika delen av världen kan det vara sådant som inte genererar ekonomisk tillväxt. Mer fri tid, mer social närvaro, mer delaktig kultur. Detta hade alla från Karl Marx till John Stuart Mill klart för sig. Dagens socialister och liberaler borde ta till sig det. De gröna ekomodernisterna också. De är troende.

När ekonomijournalisten jublar över att vi har t ex 4 procents tillväxt – för att inte tala om hur stolta finansministrar är – ska man veta att denna tillväxt innebär en fördubblad ekonomisk volym på 18 år. Fyrdubblad på 36 år. Åttadubblad på 54 år.

Efter 90 år är den 32 gånger större och efter 504 år 268 435 456 gånger större. Tänk på det när ni hör flosklerna i den kommande valrörelsen.
Vill ni ha troende politiker som ser tillväxt som den heliga graalen så har ni många att välja på i höstens val. Röda, blåa, gröna och bruna. Om de slår upp Nationalencyklopedin så kommer de att finna följande lakoniska text: ”Ekonomisk tillväxt enligt ett konstant procenttal leder till exponentiell tillväxt med i längden orimliga följder.”

Hur skulle det gå med de där valstugorna? Jo, de skulle inom skrämmande kort tid täcka varenda kvadratcentimeter av Sverige. En mardröm av många skäl.