Förra året delade influencern Saskia Cort med sig av en personlig observation: svenska mäns fascination för romarriket. Teorin om att män tänker regelbundet på romarriket populariserades snabbt och spreds på sociala medier över hela världen. Inte för att jag tänker på romarriket särskilt ofta, men i den mån jag gör det har jag svårt att peka ut en enskildhet, eftersom romarriket inrymmer en sådan fundamental komplexitet. Det blir i stället en lång associationskedja, varav min allra första tanke är ”imperialism”.

Förutom romarriket, finns osmanska riket, det spanska imperiet, det brittiska imperiet och Sovjetunionen som ytterligare exempel på imperier genom historien. Den gemensamma nämnaren för samtliga imperialistiska projekt är att de börjar med – inom ramen för den historiska kontexten – en nyskapande idé, som sätts i politisk handling, det stiger uppåt i omvärldens ögon, når sin peak, sedan går det nedåt och till slut kollapsar den.

Under det kommande året kommer ett val till Europaparlamentet och ett amerikanskt presidentval att äga rum. Under dessa politiska händelser sker fingervisningar om underliggande trender. Mycket talar för att det västerländska imperiet, med USA i spetsen, befinner sig i ett pågående sönderfall, och då talar jag inte om USA som republik, utan snarare dess dominansanspråk gentemot omvärlden, dess militärbaser i varje kontinent och de handelsrelationer som USA levt på, men som likväl skapat en eländig ekonomisk situation för landets egna invånare.

En förklaring till USA-imperialismens pågående förfall bottnar i alla väpnande konflikter som USA varit direkt och indirekt involverad i. ”Kriget mot terrorismen” som inleddes i 2000-talets början har bara lämnat kaos och instabilitet efter sig. För att inte tala om den västerländska dubbelmoral som är uppenbar för länder utanför västvärlden, senast åskådliggjord med all önskvärd tydlighet i Bidenadministrationens syn på Rysslands krigföring i Ukraina respektive Israels folkmord i Palestina. Att man värderar människors liv så fundamentalt olika, beroende på vilka det handlar om, och ändå säger man sig stå för frihet och demokrati. Inte konstigt att omvärldens förtroende för världens supermakt urholkas.

Även USA-imperialismens förlängda arm NATO och än mer EU – som gjort sig beroende av USA – tycks hålla på att implodera i en bredare bemärkelse, på grund av djupa, svåra konflikter och alltmer ansträngda relationer bland medlemsländerna. Dessa konflikter lär ju inte minska, om EU väljer att utökas med ytterligare nio nya medlemsländer, något som EU-rådets ordförande Charles Michel uttryckligen önskade sig förra året.

Är det någonting som historien lärt mänskligheten upprepade gånger, är det att inget imperium varar för evigt. Tvärtom havererar stormaktsvälden alltid förr eller senare inifrån och ut. Romarriket var bara ett av många exempel. Att det idag sker med västvärlden är inget undantag.

Den avgörande frågan som alltid uppstår i samband med ett imperiums sammanbrott är huruvida det sker på ett fredligt sätt (som det gjorde med exempelvis Sovjetunionen, med Michail Gorbatjov i täten) eller om det slutar med krigsutbrott och andra våldsamheter.