Kontrasten kunde inte vara tydligare. För en vecka sedan hyllade klimatminister Romina Pourmokhtari (L) överenskommelsen från COP28 om utsläppsminskningar i närtid och utfasning av fossilsubventioner. Nu lägger hon fram en klimathandlingsplan utan ett enda konkret förslag på minskningar i närtid och med planer på nya miljöskadliga subventioner (bilisterna ska kompenseras ”fullt ut” står det till exempel på sidan 68). Klimatplanen travar dessutom nya utredningar på varandra vilket ytterligare kommer att fördröja omställningen.

Men det mest problematiska med handlingsplanen är att regeringen föregår miljömålsberedningens utredning och helt slopar det av riksdagen klubbade målet om att minska transportsektorns utsläpp med 70 procent till 2030, samt etappmålet till 2030. På annat sätt kan man inte tolka klimatplanen när den inte på något sätt förhåller sig till 2030-målen. Det är ju i klimathandlingsplanen regeringen ska berätta hur de vidtagna åtgärderna bidrar till uppfyllandet av målen. Men om 2030 är det knäppt tyst.

2030-målen är viktigare än allt annat i det klimatpolitiska ramverket. De är på riktigt för de är i närtid. Det var just därför 2030 var en så stor stötesten när vi i den tidigare miljömålsberedningen förhandlade om klimatlagen och det klimatpolitiska ramverket. Att nå en överenskommelse om nettonoll till 2045 var tufft, men än svårare att få till ett etappmål och i synnerhet ett separat mål för transportsektorn till 2030. Men vi fick igenom det till slut. Jag tror därför inte heller att det var någon slump att det var just uppnåendet av 2030-målen som var Klimatpolitiska rådets första rekommendation till regeringen när de lämnade sin årsrapport tidigare i år.

Ulf Kristersson och Romina Pourmokhtari talar aldrig om minskade utsläpp i närtid. De har ju lagt fram en budget med ökade utsläpp. Om 2045 vet vi inte mycket, men en sak är helt säker; Ulf Kristersson kommer inte vare sig sitta i riksdagen eller regeringen om 20 år. Därför avger han fagra löften om 2045, men håller tyst om 2030.

Tänk er samma förhållningssätt kring ekonomiska målsättningar: Inflationen är hög nu, men vi lovar att till 2045 kommer den vara nere på en rimlig nivå. Arbetslösheten och budgetunderskottet… där har vi också utmaningar, men sitt still i båten för om 20 år kommer allt vara löst. Den politiker som hade haft det perspektivet hade med rätta åkt ut med huvudet före. Men när det gäller att rädda oss från en livsfarlig klimatkollaps är det tydligen annorlunda.

Är det ens en handlingsplan i linje med klimatlagens krav som regeringen lagt fram? Enligt klimatlagen måste en klimatpolitisk handlingsplan läggas fram året efter valet där regeringen beskriver hur dess politik bidrar till att nå de av riksdagen fastslagna utsläppsmålen. Att regeringen helt och hållet kringgår 2030-målen innebär att de inte uppfyller lagens krav. Inte undra på att oppositionen väcker misstroende mot miljö- och klimatministern.

Men en icke-plan kanske också är en plan?