Åtta av tio ungdomar känner oro för klimatet – men det är inte ett tecken på ohälsa, skriver Marjan Rijnbout. Istället anser hon att det är en befogad existentiell ångest som de behöver kunna ge uttryck för.
DEBATT. En grupp med kvinnor, mammor av olika åldrar, sitter i en cirkel på ett kalt torg i stan och sjunger. Sjungandet håller dem varma och bidrar samtidigt till att kanalisera deras känslor. Några kvinnor som passerar, stannar och tittar tårögd på kvinnorna som sitter. Det är lördag den 18 november och över hela världen har rebellmammorna samlat sig inför Barnkonventionens dag för att uppmärksamma alla barns framtid och vikten av en beboelig planet.
I en forskningsartikel från 2022, Climate anxiety, pro-environmental action and wellbeing: antecedents and outcomes of negative emotional responses to climate change, om en undersökning som har utförts bland ungdomar i åldern 18–23 i 28 länder, har det visat sig att 8 av 10 ungdomar hade någon form av klimatångest.
Sverige var inte med bland de undersökta länderna, men även här ledde studien till stora nyheter. På sjukvårdssidan 1177 i Skåne publicerades för några veckor sedan en beskrivning om klimatångest under rubriken psykisk ohälsa och ångest. Nu återstår bara att svara på frågan hur vi på bästa sätt kan stödja våra ungdomar. I den här debattartikeln vill jag utmana till en annan mentalitet inom samhället, ett annat förhållningssätt till världen, som gynnar våra barn och vår strävan efter det levande, istället för vårt nuvarande strävande efter döda värden.
Vi sorterar ångest inom begreppet psykisk ohälsa, om den stör oss i vardagen, om vi finner det svårt att tänka på annat och om ångesten är överdriven. Klimatkrisen är ett verkligt hot, i alla fall om vi ska tro på vetenskapen. Vetenskap är enastående i vår värld, då själva uppgiften är att leta efter sanning, inte efter pengar, mer röster, eller makt, utan bara sanningen. Så om vi ska tro på någonting, låt oss då tro på vetenskap.
Således är klimatångest, ångest över en högst sannolikt negativ utveckling, inte alls konstig för våra barn. Konstigt är dock när det hamnar under rubriken ”psykisk ohälsa”. Ångest mot ett befintligt hot, såsom ångest för vår egen död eller döden av våra nära och kära, är en existentiell ångest – inte en psykisk sjukdom. Det handlar om livets utmaningar. En osäker framtid för ungdomar är en existentiell kris.
Den amerikanska socialpsykologen Roy Baumeister har forskat utförligt kring existentiella kriser och har kunnat identifiera fyra aspekter av mening för att hantera en sådan kris i sin bok Meaning of life, publicerad 1992. De fyra aspekterna är: Ett behov av självkänsla, värderingar, syfte ochefficacy. Att ha en känsla av vem du är och ha självförtroende är mycket viktigt. Samt att vara medveten om de egna värderingarna i livet och att ha ett eller flera mål du vill nå.
Den sista aspekten, efficacy, är lite svårare att översätta och förklara. Det handlar mest om en känsla av kontroll, att känna möjlighet, samt utrymme att kunna ändra på saker i livet. Att kunna identifiera möjligheten till efficacy är oftast det mest komplicerade, det har jag fått uppleva i min dagliga verksamhet som existentiell rådgivare. Självkänsla handlar om både självkännedom och validering. När det gäller ungdomar med klimatångest är det viktigt att ta deras oro på allvar och visa att vi vuxna verkligen bryr oss. Ungdomarnas värderingar handlar oftast om en levande planet. Målet är en bra framtid för planeten och alla levande varelser på den.
Det utmynnar i frågan: Hur kan man få en känsla av efficacy, en känsla av att kunna ändra på saken? Det finns saker vi människor kan ha kontroll över, men också saker som är svåra eller till och med omöjliga att ändra på. Det är en riktig utmaning att förstå gränsen mellan dessa. Det blir tydligt i texten Sinnesrobön: ”Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.” För varje ungdom är det ett uppdrag att förstå skillnaden och ta itu med de handlingsmöjligheter som finns.
Och det är bråttom! Många forskare värnar om det faktum att det inte längre är fem i tolv som klockan slår, utan snarare tio över tolv. Många djur- och växtarter kommer aldrig tillbaka. Även människor, barn, dör redan i dag på grund av ett förändrat klimat och miljöförorening. Vi behöver även skapa tid och utrymme för att sörja alla döda.
Våra barn ska inte behöva kämpa ensamma med sin klimatångest och existentiella frågor. Det är inte heller deras ansvar att motverka klimatkrisen. Det är samhällets ansvar att lämna en levande planet till kommande generationer och därför bjuda ungdomar på både möjlighet till handling och på plats för deras sorg.
