Henderson Island mitt ute i Stilla havet, mellan Sydamerika och Australien och med 500 mil till närmaste fastland, lär vara världens mest avlägsna plats. Det är en ö stor som tio Djurgården, inga bofasta invånare, bara sandstränder, tropisk skog och… skräp. Hela stränderna är täckta av plastpåsar, engångsmuggar och allehanda plastförpackningar. Det knyter sig i magen när jag ser Sjöhistoriska muséets utställning Planet or Plastic? där bilden från Henderson Islands skräptäckta stränder finns med.

Inte ens på världens mest avlägsna plats kommer vi undan människans parasiterande på planeten. Människan sätter avtryck på så gott som varenda plats på jorden. Av de landbaserade ryggradsdjuren utgör 97 procent människor eller våra domesticerade lantbruksdjur. Endast tre procent av ryggradsdjuren lever som vilda, men ständigt utmanade av nya mänskliga intrång.

När jag tittar ut över plastskräpet på utställningen skäms jag som människa. Hur kunde vi göra så här mot planeten, det som ska vara vårt hem? I veckan har Världsmeteorologiorganisationen rapporterat om ökade halter av växthusgaser, en tydlig påminnelse om vår kollektiva färd mot avgrunden. Inte på de senaste fyra miljoner åren har det funnits så mycket koldioxid i atmosfären, och den absoluta merparten av ökningen har skett under tiden efter andra världskriget. Inte undra på att forskare nu diskuterar att döpa om vår tidsålder till antropocen, människans tidsålder.

Antropocen är ett välfunnet, men också problematiskt begrepp. Med det tillskrivs mänskligheten ett kollektivt ansvar för växthusgasutsläpp och sopberg trots att det är de industrialiserade staterna som uppfunnit både förbränningsmotorer och kolkraftverk. Och vi vet att utsläppen ökar med rikedom. Det är knappast en bonde i Bangladesh eller en ensamstående mamma i ett miljonprogramsområde som kan tillskrivas ansvaret för klimat- och naturkrisen.

Kanske ska vi istället benämna vår tidsålder som ”Kapitalocen” – kapitalets tidsålder? Vi lever i ett ekonomiskt system där kapitalet – kortsiktig vinst – har upphöjts till överordnat mål. Med rätt begreppsanvändning blir det också lättare att utkräva ansvar. Jag har inte sett någon konsumentrörelse kämpa för engångsförpackningar eller för programmerat åldrande av prylar. Det är företeelser som är pådrivna av företag som har möjlighet att tjäna enorma summor på att vi hela tiden måste konsumera nytt. Plast tillverkas av olja och oljebolagen heter bland annat Exxon, Shell, Total och China Petroleum, det vill säga några av de absolut största och mäktigaste bolagen på vår planet.

Men hur mäktiga de än må vara måste de följa samhällets lagar. Vi skulle helt enkelt kunna reglera bort en betydande del av resursslöseriet och utsläppen. Engångsartiklar skulle kunna förbjudas. Lagstiftarna skulle kunna ställa krav på att det endast är återvinningsbara plaster som får sättas ut på marknaden. För att få tillbaka förpackningar till återvinningssystemet skulle pant kunna införas på alla förpackningar. Får du fem kronor tillbaka för pappmuggen så kommer du att lämna tillbaka den. Eller så har du med dig en egen mugg nästa gång du köper kaffe.

Det finns egentligen inga gränser för vad som kan göras med regleringsinstrumentet. Men just nu betraktas marknaden som helig och de flesta politiker tassar runt med silkeshandskar.

Det är hög tid att ändra på det. Så får vi ned utsläppen och paradisöar undviks att förvandlas till vår civilisations soptippar.