Samtidigt som solens första strålar skänker färg till Europadomstolens röda stålbalkar, kliver den nyblivna juristen Ida Edling ut från spårvagn E i Strasbourg, i en lika klarröd kostym. Under kavajen skymtar en vit t-shirt med texten, ”don´t mess with mother earth.” En röd linje hon tänker backa med juridiska argument.

Som en av 300 ungdomar i klimatgruppen Aurora har hon stämt svenska staten. Enligt ungdomarna misslyckas regeringen med att skydda deras mänskliga rättigheter genom att föra en klimatpolitik som inte är i linje med att begränsa uppvärmningen med 1,5 grader, jämfört med förindustriella nivåer.

– Det är en juridisk skyldighet att besluta om tillräckliga klimatåtgärder, sa Ida Edling när stämningsansökan skulle lämnas in till Nacka tingsrätt i fjol.

Den juridiska skyldighet Ida Edling och Aurora pekar på är Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna som sedan 1995 är svensk lag. Konventionen förpliktigar de 46 stater som ratificerat konventionen att skydda en rad fri- och rättigheter, där Aurora bland annat lutar sig mot rätten till liv och rätten till ett privat- och familjeliv, rättigheter som skall säkerställas utan diskriminering.

Någon hänvisning till klimatförändringarna finns förvisso inte i konventionen. Den trädde i kraft 1953, årtionden innan FN:s klimatpanel kopplade samman uppvärmningen med människans utsläpp av växthusgaser. Men enligt rättspraxis måste rättigheterna vara ”effektiva och praktiska” och inte ”illusoriska eller teoretiska,” vilket Ida Edling tar som intäkt för att konventionen ska gå att tillämpa också på klimatförändringarna.

– Då måste man ju lyssna på vad vetenskapen säger om hoten mot vår rätt till liv och hälsa. Men också vad vetenskapen säger om vad som krävs för att motverka de här hoten. De äldre generationerna har inte rätt att råna oss ungdomar på vår framtid, säger hon medan spårvagnen susar vidare.

Det är Europadomstolen i Strasbourg som har högsta uttolkningsrätt av Europakonventionen. En dom här skulle därför bli prejudicerande och avgöra hur en svensk domstol får tolka lagen. För första gången har tre mål som kopplar samman mänskliga rättigheter med klimatkrisen fått audiens i domstolens ”grand chamber”, dit endast en bråkdel av alla klagomål når. Att Ida Edling tagit tåget till Strasbourg är alltså ingen slump.

– De här tre målen kommer att bli direkt avgörande för om vi kan vinna eller inte, säger hon.

Portugiser stämmer Sverige

Medan spårvagnarna kommer och går börjar en brokig samling av journalister, klimataktivister, advokater och tjänstemän samlas utanför domstolen. Tv-team riggar sina kameror, aktivister sätter upp plakat om klimaträttvisa och en cyklist med en flicka på pakethållaren försöker ta sig fram.

Uppflugen på ett bilhinder skriker en man med ett plakat ut om ett rättsövergrepp han ska ha blivit utsatt för. Rösten drunknar tillsist i den växande folkmassan som inträngda mellan en cykelväg och entrén till domstolen, samlas för en presskonferens iscensatt av advokater i det klimatfall som ska ska upp för förhandling.

– Regeringarna har makt att skydda unga från klimateffekterna men de väljer att inte göra det. Nu ber vi rätten att gå in och säkra de här unga målsägandenas rättigheter och framtid, säger irländaren Gearóid Ó Cuinn, chef för Global legal action network (GLAN), som representerar sex unga portugiser i åldrarna 11 till 24, i deras rättsprocess mot Sverige, och 31 andra europeiska stater, vars klimatpolitik de anser misslyckas i att skydda deras mänskliga rättigheter.

Deras idé om att utkräva rättsligt ansvar för klimatkrisen sprang ur en portugisisk tragedi sommaren 2017, när 120 personer miste livet i dödliga bränder. Hårdast drabbat var Leira, en region känd för sina vidsträckta tallskogar som under århundradena använts som virke till landets upptäcksresande. Men den intensiva värmebölja som tog landet i sitt grepp den sommaren, förvandlade skogen till en dödsfälla.

Mer än hälften av de som dog i bränderna, miste livet när de evakuerade längs med en väg i Pedrógão Grande, inte långt från några av de unga portugisernas hem. När branden var släckt återstod bara utbrända bilar och förkolnade kroppar. I en inlaga till Europadomstolen beskriver en av ungdomarna att sommarens ankomst numera är förknippad med ångest. Även andra effekter av klimatförändringarna, så som översvämningar och utdragna värmeböljor, tas som exempel på hur staterna misslyckas med att skydda deras rättigheter i kombination med analyser av ländernas klimatplaner, som de menar kommer att bidra till att göra effekterna värre – och vanligare.

– Ett historiskt fall, konstaterar Ida Edling.

En banbrytande dom i Haag

Men det är en historia som började skrivas tidigare, med kindpussar och kramar den nionde oktober 2018. I tre år hade den nederländska stiftelsen Urgenda drivit en process mot sin regering när distriktsdomstolen i Haag lämnade sin dom, staten har en skyldighet gentemot Europakonventionen att skydda mänskliga rättigheter mot klimatförändringarna, ett beslut som Högsta domstolen fastställde året efter.

Varken statens försvar om att Nederländernas utsläpp var små jämfört med de globala eller att andra stater inte gör sin beskärda andel – var giltiga skäl till att Nederländerna inte skulle göra sin, då det skulle ”innebära att ett land lätt skulle kunna undvika sitt ansvar genom att hänvisa till andra länder eller sin egen lilla andel”, enligt domen.

Regeringen fick rätta sig och klimatpolitiken skärptes. Bland annat tvingades svenska Vattenfall stänga ett av sina kolkraftverk i landet. Domen skickade också en signal till omvärlden; stater kan hållas rättsligt ansvariga för klimatpolitiken och klimatkrisen kan vara en fråga om mänskliga rättigheter.

I Nederländerna har domen följts av en annan banbrytande dom. Den här gången mot oljebolaget Shell, där en domstol 2021 slog fast att bolaget behövde skärpa sitt klimatmål. I Tyskland, Irland och Frankrike har högsta juridiska instans, likt i Urgenda-fallet, också slagit ned på den nationella klimatpolitiken. Men andra har gått bet.

Seniorerna från Schweiz

– Plötsligt är det sjöar där det aldrig varit sjöar, det är sorgligt, säger 73-åriga bergsklättraren Pia Hollenstein om de glaciärer som minskar i hemlandet Schweiz.

Tillsammans med fem andra äldre kvinnor håller hon en banderoll utanför Europadomstolen med texten Klimaseniorinnen. Som äldre är de särskilt utsatta för värmeböljor. Mot bakgrund av det drog kvinnorna igång en förening som nu samlar över 2 000 medlemmar i det lilla alplandet.

Den 25 november 2016 startade de en juridisk process mot sin regering, med hänvisning till att landets otillräckliga klimatpolicy inte skyddar rätten till liv och rätten till ett privat- och familjeliv. Fyra år senare, hade de förlorat i alla instanser. Då vände de sig till Europadomstolen, där de i mars i år fick presentera sitt fall inför domarna i domstolens stora kammare.

– Våra advokater gjorde bra ifrån sig, säger Pia Hollenstein självsäkert.

Tre historiska fall

Samma dag hörde domarna också en före detta borgmästare från Frankrike, vars hem vid Engelska kanalen hotas att sväljas av havet. Med fallet som rör de unga portugiserna, är det tre fall som domarna ska ta ställning till och som alla representerar olika aspekter av hur klimatförändringarna kan påverka de mänskliga rättigheterna.

Att de tre fallen nått så långt när endast en bråkdel av alla klagomål når Europadomstolens stora kammare, tar Dennis Van Berkel, juridisk rådgivare till stiftelsen Urgenda i Nederländerna, som intäkt för att domstolen nu vill klargöra hur konventionen kan tillämpas på klimatförändringarna.

– Det visar hur seriöst de tar det och ger dig en känsla av att de vill ge vägledning till staternas skyldighet (att minska utsläppen reds anm), säger han till Syre på plats i Strasbourg.

Tuffa juridiska hinder

Samtidigt finns flera hinder de unga portugiserna måste överkomma. Fler än i de andra klimatfallen. Till skillnad från den före detta borgmästaren i Frankrike och klimatseniorerna från Schweiz har de sex portugiserna inte uttömt alla nationella rättsinstanser, utan vänt sig direkt till Europadomstolen. Någon som kräver exceptionella omständigheter. Dessutom riktar de sig inte enbart till landet där de bor, utan håller 32 stater ansvariga, något som staterna inför förhandlingarna påpekat strider mot domstolens grundläggande principer, att beslut ska fattas på den lägsta ändamålsenliga nivån.

Ett särskilt svårt mål, tror Ida Edling från Aurora utanför domstolsbyggnaden. Men trots de många juridiska hindren är de unga portugisernas advokat Garry Liston optimistisk.

– Våra bevis och våra argument är övertygande, säger han strax innan vakter öppnar domstolens glasdörrar.

Staterna kritiska

En stund senare sitter han bakom de sex unga portugiserna, Martim, Sofia, André, Claudia, Mariana och Catarina, som småpratar sinsemellan medan nyhetsbyråernas fotografer försöker fånga deras blickar. Amy Sanders och Alison Macdonald, som ska föra deras talan, förbereder sig inför den muntliga förhandlingen.

Så ljuder en klocka, alla ställer sig upp och en man ropar högtidligt ”lacour”, varpå de sjutton domarna som ska avgöra fallet skrider in. I tystnad sätter sig alla igen, Sudhanshu Swaroop, brittisk advokat som representerar 30 av staterna, däribland Sverige, är den första att få ordet.

– Att avvisa de sökandes argument är inte att undandra sig kampen mot klimatförändringarna, det är helt enkelt att erkänna att konventionssystemet för skydd av mänskliga rättigheter inte kan tänjas på det sätt som den här ansökan vill göra, säger han.

Punkt för punkt, förklarar han sedan varför fallet i första hand ska avvisas som otillåtet. Kraven de unga portugiserna ställer skulle innebära att vem som helst på planeten påverkad av klimatförändringarna skulle kunna stämma någon av staterna, enligt Sudhanshu Swaroop.

Utsläppsminskningarna som ungdomarna begär skulle därutöver innebära åtgärder med ”stora sociala och ekonomiska konsekvenser”, samtidigt som de inte debatterats i något politiskt parlament.

– I korthet, de sökande ber domstolen agera lagstiftare snarare än domare.

”De sökande inte offer enligt konventionen”

Istället hänvisar Swaroop till att klimatförändringarna är ett globalt problem ”som kräver globala lösningar” och konstaterar att både klimatkonventionen och Parisavtalet finns på plats. Han understryker också att staternas utsläpp är en bråkdel av totalen och att de därför inte kan sägas ha orsakat effekterna på de sökandes rättigheter.

– Det är fallet även om det skulle finnas legal grund för att behandla de svarande kollektivt, vilket det inte finns, säger han.

Portugals advokat Ricardo Matos, som också representerar de 30 staterna, ifrågasätter att de sex unga portugiserna skulle vara mer drabbade av klimatförändringarna än någon annan. Istället menar han att de stämmer staterna i allmänhetens intresse, vilket han konstaterar att konventionen inte tillåter.

De bränder ungdomarna hänvisar till orsakade dem inte några fysiska eller materiella skador, den enda påverkan Matos medger är att aska föll ned ”i trädgården på den första, andra och tredje målsäganden”. Inte heller värmeböljorna har inneburit tillräckligt allvarliga begränsningar av deras rättigheter, berättar han vidare.

– Klimatförändringarna är till sin natur urskillningslösa. De påverkar alla, överallt, även om det kanske sker i olika grad. Det faktum att de sökande tillhör den unga generationen är därför inte tillräckligt för att dra slutsatsen att de har ställning som offer enligt konventionen, säger han.

”Ansökan kan inte tillåtas”

Nederländerna för sin egen talan på grund av Urgenda-fallet. Att högsta domstolen bestämde att Europakonventionen gick att tillämpa på klimatförändringarna gör landets position unik, förklarar Vincent de Graaf, landets representant.

– Barn och ungdomar är särkilt sårbara i ljuset av klimatförändringarna, min regering erkänner det.

Men han säger samtidigt att det faktum att stiftelsen Urgenda kunde nå framgång i Nederländerna, visar att det går att få ett effektivt skydd från de nationella domstolarna.

– Trots de nationella rättsmedlen har de sökande inte använt dem, än mindre uttömt dem, deras ansökan kan därför inte tillåtas.

”Allt det här är vetenskap, inte politik”

Utanför klättrar solen över domstolen och värmen stiger i vad som ska visa sig bli den varmaste månaden i Frankrike sedan mätningar påbörjades år 1900. Men det är inget som märks i den svala byggnaden. 15-åriga André Oliveira, en av de unga portugiserna lägger händerna i kors och lystrar när deras representant Alison Macdonald får ordet.

Staternas anförande beskriver hon som ett försök att säga att ”problemet är för globalt”, ”för komplext” och att ”de mänskliga rättigheter som växte fram ur ruinerna från efterkrigets Europa har nått vägs ände”.

– De svarande (staterna reds. anm) har fel, säger hon.

Med hänvisning till en FN-rapport berättar hon för domarna att beslutad policy innebär att världen går mot att höja den globala medeltemperaturen med 3,3 grader, jämfört med förindustriella nivåer. Det samtidigt som det finns en vetenskaplig konsensus om att vi bör begränsa uppvärmningen med 1,5 grader, annars innebär det ”skrämmande risker och allvarliga konsekvenser”.

– Allt det här är vetenskap, inte politik, säger Alison Macdonald.

”Domstolen får ofta höra att den är odemokratisk”

Att som staterna gör, hänvisa till Parisavtalet och klimatkonventionen som tillräckligt – underkänner hon. Även om de båda instrumenten erkänner vikten av att begränsa uppvärmningen med 1,5 grader genom ett ”rättvist förhållningssätt”, anger de inte hur mycket de olika staterna ska bidra med för att nå målet. Staternas svar skulle därför göra det möjligt att urvattna konventionens effektivitet, ”genom ordval i andra fördrag.”

– Det skulle göra sökandenas konventionsrättigheter teoretiska och illusoriska.

Istället vill de unga portugiserna att domarna godtar en specifik metod för att räkna ut hur mycket olika länder ska minska sina utsläpp, utvecklad av forskargruppen bakom Climate action tracker (CAT), som utvärderar klimatpolicy världen över. Forskarna bakom CAT har vägt samman alla typer av angreppsätt för rättvis fördelning, vilket hindrar att staterna plockar ”russinen ur kakan”, enligt Amy Sander, som också representerar de unga portugiserna.

– CAT indikerar en miniminivå för utsläppsminskningar som krävs för varje stat om vi ska nå det kollektiva målet om 1,5 grader.

Staternas inlägg om att metoden inte debatterats i något parlament och att ett krav på att använda den skulle innebära att domstolen skulle agera lagstiftare, bemöter Alison Macdonald med att ”domstolen ofta får höra att den är odemokratisk när stater inte gillar de krav konventionen innebär”.

– Det är inget odemokratiskt med en domstol för mänskliga rättigheter som grundar sig på ett fördrag vars jurisdiktion (området där domstolen har rätt att döma, reds.anm) alla staterna har gett medgivande till; att ge vägledning till vad mänskliga rättigheter innebär.

”De begär en revolution”

Enligt Macdonald finns det också stöd i konventionens underliggande principer som stödjer portugisernas försök att även hålla länder utanför Portugal ansvariga. Rättspraxis har utvidgat jurisdiktionen förr – och kan fortsätta göra det, påpekar hon.

– Den är inte karvad i sten.

Något som hon senare får mothugg på från Sudhanshu Swaroop, staternas advokat.

– De sökande begär inte att domstolens rättspraxis skall utvecklas med hänsyn till klimatförändringarna. De begär en revolution av denna rättspraxis, vilket kräver en ny och principlös modell för jurisdiktion.

EU hävdar att de uppfyller Parisavtalet

Frågans brådskande karaktär motiverar att de unga portugiserna vänt sig direkt till Europadomstolen, istället för att vända sig domstolarna i respektive länder, enligt Macdonald. Att det besvisligen gått att, som i Nederländerna och Tyskland, nå framgång i en nationell domstol innebär inte ett tillräckligt effektivt skydd. Vad ett resursstarkt land, så som Tyskland, anser ligga i linje med vad som behövs för att skydda sina invånares rättigheter, behöver inte var det för ett annat, mindre resurstarkt land – så som Portugal, som också drabbas hårdare av klimatextremerna, enligt Macdonald.

– Den tyska domstolen framhöll också att Tyskland har väldigt begränsade skyldigheter gentemot sårbara länder, fortsätter hon.

Både staterna och de sex unga portugiserna får eldkraft till sina argument från parter som inte är direkt inblandade i målet. Staterna av en representant från EU-kommissionen som säger att EU:s klimatmål till 2030 överträffar Parisavtalets 1,5-graders mål. Adele Matheson Mestad som representerar ett nätverk av människorättsorganisationer, (ENNHRI), säger att barn har lite demokratiskt inflytande och att domstolen bör se till barnens bästa, att kunna leva i en säker miljö.

– Annars riskerar kortsiktiga politiska prioriteringar att skjuta över bördan på unga och framtida generationer och detta kommer oundvikligen att kränka deras rättigheter.

Klimatfallen närmar sig ett nytt vägskäl

Bland åhörarna i kammaren finns Lucy Maxwell från Climate litigation network, en organisation som föddes efter att stiftelsen Urgenda vann mot den nederländska staten, i syfte att bygga vidare på framgången. Med Parisavtalet som slöts 2015 och vinsterna i det nederländska rättsväsendet föddes en global rörelse och antalet klimatfall ökade kraftigt, berättar hon i en paus under förhandlingarna.

– Från en handfull till hundratals.

Med de tre klimatfall som nu behandlas av Europadomstolens stora kammare kan vi närma oss ytterligare ett vägskäl, enligt Lucy Maxwell.

– Jag tror att de internationella prejudikat som kommer att skapas i dessa fall kommer att bli mycket betydelsefulla i klimatmål i hela Europa men även utanför Europa, eftersom många av dessa fall använder liknande legala argument om skydd av de mänskliga rättigheterna.

Syre: Vad skulle det betyda om de inte lyckas?

– Alla hoppas på positiva utfall, i alla fall på den grundläggande frågan; kan konventionen appliceras på det här nya problemet? Oavsett vad som händer finns det så mycket energi och vilja i den här rörelsen att folk kommer att hitta rättsliga vägar för att hålla sina regeringar ansvariga.

”Katastrofalt respektlöst”

Inne i kammaren fortsätter argumenten att vända och vridas på under domarnas granskande blickar. Så fortsätter dagen in på sen eftermiddag i Strasbourg, alltmedan Martim, Sofia, André, Claudia, Mariana och Catarina tålmodigt väntar och lyssnar. När ordförande Siofra O’Leary, stänger förhandlingarna fylls domstolens spiraltrappor återigen av den brokiga samlingen av advokater, experter, journalister och tjänstemän. Ida Edling från svenska Aurora beskriver de unga portugisernas advokater som imponerande tydliga i sin framställning. Men gör ett blixtrande utfall mot EU-kommissionens representant, vars inlägg hon beskriver som ”lögnaktigt” och ”katastrofalt respektlöst”.

– Att EU:s ansträngningar skulle leda till att man är bättre än vad Parisavtalet kräver, det stämmer inte, säger hon.

I eftermiddagssolen på trapporna utanför domstolen börjar kameror smattra när de sex portugisiska ungdomarna radar upp sig för en presskonferens. Advokaten Garry Liston anklagar staterna för att vilseleda genom att trivialisera de unga portugisernas upplevelser av klimatförändringarna.

– Anledningen till det är att de inte har svar på att det är i deras makt att göra mycket, mycket mer för att göra sin del i att skydda rättigheterna.

”Kommer att vara lite säkrare”

Dröjer sig kvar framför domstolsbyggnaden gör också Dennis Van Berkel, juridisk rådgivare till stiftelsen Urgenda, som var med när stiftelsen vann i Nederländernas högsta domstol. Dagens förhandling beskriver han likt Ida Edling som ”imponerande” och noterade att den nederländska representanten inte ifrågasatte om Europakonventionen gick att tillämpa på klimatförändringarna. Men också att övriga länders argument om att ”vi endast kan lösa problemet på global nivå”, var exakt samma som under rättsprocessen mot Urgenda.

– Men nederländska staten sa det inte igen, för nu har vi en annan position – vår högsta domstol har sagt att det finns en skyldighet gentemot de mänskliga rättigheterna, säger han, innan också han skyndar vidare.

Juridiska hinder till trots, det går att vinna tycks han säga. Ungdomarna, märkbart trötta, börjar ge sig hemåt de med. Men stöter ihop med Pia Hollenstein och de andra i Klimaseniorinnen från Schweiz vid utgången och utbyter kramar och lyckönskningar, samtidigt som den ensamma mannen nu mer framgångsrikt än under morgonen försöker göra sig hörd om det rättsövergrepp han menar sig ha blivit utsatt för.

– En del av sceneriet här, konstaterar en av advokaterna och föreslår att det är dags att ta spårvagnen till hotellet.

Men 15-åriga André Oliveira svarar på en sista fråga.

– Om detta lyckas kommer jag att vara lite säkrare. För jag vet att något kommer att göras, säger han till Syre.

Något datum för när domarna kommer i de tre klimatfall som hörts i Europadomstolens stora kammare har ännu inte annonserats.