Minska inte undervisningstimmarna i bild, slöjd och musik. Tvärtom borde människor i alla åldrar få tillfälle att lära sig hantverk och utveckla sin kreativitet. Det skriver Titti Knutsson i en kommentar till en DN-ledare av Susanne Nyström med rubriken ”Elever slösar bort viktig skoltid på bild, slöjd och musik”.
DEBATT. I en ledare i DN den 24/10 applåderar Susanne Nyström beslutet att ta bort elevens val och torgför även åsikten att antalet studietimmar i slöjd, musik och bild borde minska (ytterligare) i grundskolan.
Jag tycker istället vi borde införa obligatorisk undervisning i kreativa och konstnärliga ämnen för alla medborgare, även ledarskribenter och politiker. Tänk vilken utvecklingspotential! Vilka branta lärkurvor! Och vilket roligt samhälle vi skulle få – och så intressanta texter, debatter och politiska kampanjer skulle kunna bli!
Inför kommande kriser behöver vi lyhörda och modiga beslutsfattare som kan tänka och agera snabbt, kreativt och lekfullt. Ledare som låter oss utforska nya vägar framåt – och klarar att motivera oss utan att kunna lova vare sig guld eller gröna skogar. Gärna också utan att utmåla ett eller annat ”dom” som skyldiga.
Att kunna arbeta med händerna och tänka kreativt är viktigt när vi ställs inför nya problem och utmaningar i vardagen. Att prova på olika hantverk, söka sina konstnärliga uttryck och träna på att gestalta svåra känslor och tänka utanför lådan vore bra för alla – och därför bra för samhället. Eftersom det ju är vi alla som är samhället.
Ökad kreativitet och handaskicklighet bygger resiliens och kan hjälpa oss överleva tillsammans i en framtid där de globala varukedjorna havererat till följd av klimatrelaterade naturkatastrofer och efterföljande konflikter och krig. Då när vi tvingas leva med klimatkrisen i ruinerna efter den skenande, globala ragnarökskapitalismen.
Inledningen till den här artikeln är skriven i en skämtsamt raljant ton, men den är faktiskt fullkomligt allvarligt menad. I stället för att skära ner på folkbildningen borde staten (det vill säga vi) göra en rejäl satsning på utbildning i hantverk, konst och konsthantverk. Av ren, frustande lust tillåter jag mig att spåna vidare!
De här fantastiska kurserna bör göras generellt tillgängliga för alla vuxna och finansieras av våra gemensamma tillgångar (skattemedel). Verksamheten bör omfatta minst två veckor om året, koncentrerat eller utspritt i form av studiecirklar. Inriktningen kan var och en välja fritt så länge som det stimulerar fantasi, nyfikenhet och kreativitet. Medborgare som absolut inte vill delta kan i stället välja att ”köpa sig fria” genom att betala en avgift eller göra någon annan samhällsviktig gärning som låter dem växa och utvecklas som människor.
Självklara arrangörer av den här magnifika utbildningssatsningen är de kulturskolor, studieförbund och folkhögskolor som redan finns. Hos dem och i deras närhet finns personer som kan fungera som ledare och pedagoger. Där finns upparbetade system för anmälan, närvaroregistrering och utvärdering – och vana vid att möta blandade grupper med sviktande självförtroende och utan förkunskaper.
Det stora utbudet av tv-program om matlagning, körsång, husrenovering och odling visar att intresset finns. Att få en knuff för att våga ta steget från passiv betraktare till att själv delta skulle kunna bli väldigt givande för individen och bra för samhället. Många tar redan i dag den här typen av initiativ på egen bekostnad – det vittnar inte minst antalet kreativa och konstnärliga sommarkurser på våra folkhögskolor om. Jag vet också att ”kulturskola för vuxna” prövas i liten skala i några kommuner.
Det nya skulle vara att staten (det vill säga vi) genom ett generellt fantasivårdsbidrag gör det möjligt för alla vuxna medborgare att två veckor om året utforska nya sidor hos sig själva – eller vidareutveckla färdigheter som de tappat längs vägen. Själv skulle jag till exempel gärna vilja ta tag i min dröm att spela saxofon. Inte med målsättningen att bli saxofonist till yrket, utan bara för att det låter fint och vore kul att kunna.
Reformen bör inte finansieras genom ett KUL-avdrag på skatten (även om det skulle se skojigt ut) eftersom det skulle exkludera stora grupper med låg eller ingen inkomst. En viktig poäng, enligt mig som hittar på det här medan jag skriver och därför kan ta det vart jag vill; skulle ju vara att människor med olika bakgrund och olika socioekonomisk status får chans att mötas, skapa tillsammans och lära av varandra.
Forskning visar att väldigt många med ett lönearbete inte bara känner klassisk alienation från arbetets resultat, utan också upplever att det de gör helt saknar betydelse. De sitter av tid och lyfter lön. De har tråkigt och upplever arbetet som meningslöst. De borde så klart säga upp sig, men idén om lönearbete som enda och avgörande livsmål är inte bara en norm utan ett paradigm i vårt samhälle. Argument för ”arbetslinjen” och ”rätten till heltid” bemöts sällan som så obsoleta de i själva verket är, eller borde vara.
Oavsett hur det går för lönearbetesparadigmet framöver så kommer framtiden ställa stora krav på oss både som individer och medborgare. För att klara det behöver vi en befolkning som är påhittig, kreativ och van vid lekfull, kollektiv och praktisk problemlösning och som kan roa sig själv. Vi behöver få göra saker som ger oss fixat-färdigt-glädje, kan-själv-stolthet och chans att känna den djupa glädje och tillfredsställelse det ger att skapa tillsammans med andra.
Vi behöver få träna och använda de tre djupt mänskliga egenskaper som Amos Oz menar kan vaccinera oss mot fanatism: vår fantasi, nyfikenhet och humor. Det skulle även på kort sikt påverka folkhälsan positivt och kan i många fall även låta personer med neuropsykiatriska diagnoser och funktionsvariationer komma till sin rätt som fullvärdiga deltagare.
Att vi sedan kan ha jättekul längs vägen, att broar kan byggas och nya, oväntade vänskaper födas – och att det skulle göra samhället som helhet till en vänligare och roligare plats – är positiva bieffekter vilkas värde för individen och kollektivet inte skall förringas.
