Ondska, finns det? När man ser sig om i världen just nu är det lätt att svara ja, för det måste vara ondska att bomba och förfölja folk som inget ont har gjort. Oavsett om man gör det för att de är palestinier, israeler, muslimer, för att de har blågula fotbollströjor eller bara råkar vara familjemedlemmar till någon man vill illa.

Jörgen Huitfeldt skriver ledare i DN om kriminalpolitik, konstaterar att ondska finns och drar genast kriminalpolitiska slutsatser. Tidigare, skriver han, har vi inte velat förstå att ondska finns. Man har talat om en olycklig barndom och genomgångna trauman, försökt vårda och rehabilitera. Och ändå har vi den brottslighet vi har i dag.

Det är häpnadsväckande hur många frågor han inte ställer till sig själv medan han skriver. Vad är ondska och hur uppstår den? Om några decenniers valhänta försök att hjälpa kriminella att anpassa sig till samhället inte har minskat kriminaliteten, vad betyder det?

Kanske finns det något att lära sig för att vi ska kunna försöka bättre och mer på djupet. Skapa ett samhälle som bjuder in människor och inte skapar ny och värre kriminalitet. Det borde ju vara det grundläggande. Att lära sig mer om hur människor fungerar i svåra situationer och använda den kunskapen.

Men Huitfeldt och den höger han tillhör vill bara se en sak: Nu ska vi vara hårda och hänsynslösa istället. Fängsla barn, splittra familjer, väcka folk i gryningen och köra iväg med dem som inte har sina papper i ordning. Avlyssna och övervaka.

Den politiken har fått mycket kritik för att den slår urskiljningslöst, och han förnekar inte det. Han skriver att en del som straffas som gängkriminella kanske inte är gängmedlemmar eller ens kriminella. Och att laglydiga människor med jobb och vänner i Sverige ”ofrånkomligen” kommer att utvisas. Men han ser dem som lite svinn som man får räkna med.

Eller, som han uttrycker det: ”Så frågan är nu om svenska politiker innerst inne tror på principerna bakom det här paradigmskiftet och därmed är beredda att försvara även dess fulaste baksidor? Eller om vi har en lång tid av bristande synkronisering mellan ord och handling framför oss.”

De fula baksidorna kan sammanfattas som en bortsopad solidaritet och en urholkad rättssäkerhet. Jörgen Huitfeldts argument för att vi ska godta det är tunt – det har ju inte alltid blivit rätt förut heller. Kunskapen om att hårda straff inte minskar brottsligheten är ”gammalt tankegods” som sätter käppar i hjulen.

Han skriver om ondska och onda handlingar, men han har inte frågat sig vad ondska är. Däremot har han exempel, som Rysslands invasion i Ukraina. Och som det han inleder och avslutar med – en ung man från Etiopien som högg ihjäl en anställd på ett hvb-hem 2015, men inte dömdes för mord eftersom rätten inte var övertygad om att han förstod att hon kunde dö. Vilket låter absurt, men det finns säkert en historia bakom. Och det säger ingenting om vad ondska är.

I själva verket finns det inget riktigt svar på den frågan. Olika religioner och idésystem kan ha olika svar, men att ondska finns är inget svar på hur den ska mötas. Det är inte heller sådana diffusa begrepp rättsväsendet ska hantera, utan människor. Människor som beter sig hänsynslöst mot andra.

Det vi kallar ondska ligger nära just hänsynslöshet. Och samtidigt är det vad han propagerar för. Vi ska se det som okej att ”laglydiga, produktiva människor, som kanske skaffar sig ett arbete och vänner i Sverige” drabbas. Vi ska acceptera att leva i ett samhälle där polisen när som helst kan ställa upp dig mot en vägg och visitera dig utan brottsmisstanke, där oskyldiga straffas och där barn fängslas. Vi ska glömma solidaritet och rättssäkerhet och gå rakt in i mörkret.

Att undersöka innehållet i det vi uppfattar som ondska är inte att säga att den inte finns. Även om vi kommer att finna, gång på gång, att den alltid är en baksida av något annat. Att med ondska som argument skapa ett hårt och hänsynslöst samhälle är antiintellektuella dumheter. Rent av ondska.