Göteborgs Indiekör, Orkan och i0r kommer alla att framträda på Oceanen på fredag. Att det firas att en stiftelse funnits i 25 år när det handlar om något som egentligen borde vara självklart: lika vård till alla, innebär givetvis lite dubbla känslor. Men dels så går alla intäkter (frivilligt inträde) till Rosengrenskas arbete. Dessutom berättar Henry Ascher att det är en god och positiv stämning bland de engagerade.

– Det måste man ha. Det är en tuff verklighet vi jobbar i. Vi behöver ta hand om oss själva och andra, säger han.

Henry Ascher är barnläkare och professor och har varit engagerad i stiftelsen ända sedan starten. Han berättar att anledningen till att Rosengrenska stiftelsen startade 1998 var att det kom en förfrågan från en liknande klinik som Läkare i världen startat i Stockholm två år tidigare.

– Då var papperslösa något helt okänt i Sverige. Det var en väldigt dold värld och ingen visste så mycket om det. På läkarutbildningarna fick man ingen utbildning om trauman eller kulturmöten i vården och människor som flytt.

Chockerande vittnesmål

Han berättar om hur de var ett trettiotal människor som hade samlats till ett första möte på kulturhuset Oceanen efter att ha fått signaler från Stockholm att det fanns ett behov även i Göteborg. Det var en blandad skara i rummet, med läkare, sjuksköterskor, och representanter från kyrkor och solidaritetsrörelsen. En och annan kändis fanns också. Unni Brandeby (Lasse Brandebys fru) fanns med och det var faktiskt tack vare henne som stiftelsen fick sitt namn.

– Hon hade precis köpt ett hus, och i källaren fanns det ett kassaskåp som inte användes och som vi kunde ha till att förvara journalerna i. Och det var av märket Rosengren, berättar Henry Ascher.

Under det där första mötet fanns personer från den då hemliga Stockholmskliniken, som berättade om situationen och deras erfarenheter.

– Vi blev ganska chockerade över två saker. Dels att det fanns människor som levde som gömda som det kallades då, eller papperslösa. Då var det ännu mer så än idag att du inte kunde göra någonting i Sverige utan att ha ett personnummer. Och dels så var vi chockade över att det inte var självklart med rätten till vård för denna utsatta grupp.

Inom vårdens yrkesetik finns en självklar strävan att ge vård till alla utifrån medicinska behov. Men det fanns inget lagskyddat regelverk kring detta på den tiden som innefattade papperslösa. Det skulle dröja ända fram till 2013. Därför beslutade man relativt omgående att man ville verka mer öppet än den hemliga kliniken i Stockholm för att försöka ändra situationen.

– Vi berättade inte när och var vi träffade patienter. Men vi ville ändå lyfta fram och vittna om vad vi såg för att försöka ändra den här verkligheten.

Verksamhet i förändring

Men även om det till sist blev inskrivet i lagen att alla människor har rätt till ”vård som inte kan anstå”, så har Rosengrenskas verksamhet fortsatt, om än i något annan form.

– Vi har slutat att ge vård själva, i och med att papperslösa har laglig rätt till vård. Idag hjälper vi till att sortera problemen och hänvisa till rätt ställe.

Läkare behövs det färre av just nu, istället är det fler sjuksköterskor som är engagerade, liksom några tandläkare och psykologer. Förutom att hjälpa till i vårdhinderärenden så hjälper man nu till med rena kassaärenden.

– Med den nya lagen som kom 2013 så tillkom också statliga pengar för att finansiera vården för papperslösa. Det kostar inte för regionen och varje läkarbesök kostar 50 kronor om du är papperslös. Det kan tyckas väldigt lite, men det kan vara skillnaden för dessa personer om du kan ge mat till barnen eller inte. Det finns en riska att personer inte tar de mediciner de måste ta, säger Henry Ascher.

”Oerhört utsatt grupp”

Nu har papperslösa hamnat högt upp på den politiska agendan igen. Detta i och med att regeringen gett i uppdrag att utreda möjligheter för att offentliganställda ska rapportera in de papperslösa de stöter på i sitt jobb – det som många kallar angiverilagen. Därmed finns en oro att Rosengrenska stiftelsen återigen ska behöva anpassa sitt arbete till samhällsförändringarna. De har redan sett en ökad oro bland dem som söker sig till stiftelsen.

– Jag hoppas verkligen att vi slipper detta. Det är en oerhört utsatt grupp människor som vi pratar om. Redan debatten har skapat enormt mycket oro. Det gick inte mer än någon vecka efter att förslaget lagts förrän vi började få frågor. En kvinna berättade att hon inte vågade kontakta sin vårdcentral för att förnya recept som var livsviktiga för henne. Hon var rädd att de skulle ringa polisen. Då fick vi försöka ta den diskussionen om att detta inte är infört än.

Henry Ascher är även forskare inom medicin och han ledde för några år sedan en enkätstudie där vuxna papperslösa tillfrågades om sin hälsa. Resultatet blev nedslående.

– Man måste komma ihåg vad som diskuteras i samhällsdebatten. De här människorna är så oerhört rädda skickas tillbaka och är en enormt hälsomässigt utsatt grupp. De visade skyhöga siffror på ångest, depression och PTSD och 42 procent hade funderat över självmord bara de senaste två veckorna. Det är horribla siffror.

– Men när vi ställde frågan ”Skulle du kunna återvända till ditt land?” så sa 98 nej. Det som väntar där beskrev de som dödsstraff, misshandel , fängelse, våldtäkt… Livet som papperslös må upplevas som ett helvete, men alternativet är ännu värre, vilket gör att rädslan är så stor, bara av att diskussionen finns.

Så i någon närtid tyder inget på att Rosengrenska kommer att lägga ner, trots den första stadgan om att avskaffa sig själva.

– Vi har misslyckas med vår första punkt. Vi finns fortfarande och tyvärr verkar det som att vi behöver finnas även framöver. Det är väldigt sorgligt och ett negativt betyg på Sverige och vårt arbete med mänskliga rättigheter och för att vara ett föredöme i världen.