Jag har ingen lust att diskutera den aktuella situationen i Miljöpartiets riksdagsgrupp med anledning av omröstningen om värdlandsavtalet med Nato. Jag har en alldeles för nära koppling till både parti och personer, och låter gärna de nu aktiva företrädarna för partiet reda ut hur det ska hanteras.

Men jag har desto större lust att diskutera partipiskan som råder i Sveriges riksdag. Låt oss tänka att vi börjar från scratch. Vi tänker oss att folket ska välja företrädare för att å deras vägnar fatta beslut i riksdagen. Representativ demokrati. De flesta har varken lust eller tid att sätta sig in i alla frågor som behöver hanteras utan väljer hellre en representant som gör det åt dem (jag gillar mer direktdemokrati, men låt oss bortse från detta för ögonblicket).

Skulle vi, för det första, ha valt att basera vårt system på partier, om vi skapat det i dagens individualistiska samhälle? Tveksamt. Å andra sidan var inte heller partierna förr ”partier” i samma bemärkelse som i dag. De var fria sammanslutningar av människor med gemensamma mål och grundläggande idéer. Inom partierna fanns profilerade personer med sinsemellan olika åsikter. I dagens partier är det utrymmet relativt litet.

Så, vi beslutar oss för att ha ett representativt demokratiskt system som baserar sig på politiska partier. Skulle vi då välja att låta partierna rangordna kandidater på listor åt oss? Till skillnad från exempelvis i Finland där partiet nominerar kandidater men väljarna får välja fritt dem emellan? I det senare systemet måste väljaren ha koll på, inte bara vilket parti, utan vilken person hen väljer. Som tidigare ledamot av riksdagen kan jag garantera att det har betydelse vilken person du väljer. Som tidigare aktiv i ett parti kan jag också garantera att processerna när partiet bestämmer listor lämnar en del övrigt att önska.

Men om vi nu ändå tänker oss att partierna sätter listorna, att vi bara får chans att påverka valet av person med ett kryss, skulle vi då välja ett system där alla i partiet i varenda fråga i riksdagen måste rösta exakt likadant som partimajoriteten bestämmer?

Jag är fullständigt övertygad om att ifall det, trots det likriktande system vi nu valt, finns olika åsikter bland ledamöterna i riksdagsgruppen för ett parti – då finns det olika åsikter bland partiets väljare. Vad är problemet ifall dessa olika ståndpunkter också får ges uttryck i den beslutande församling som är vald att representera väljarna?

Visst, i ett system som vårt, där vi är vana vid partipiska, så ställer det till problem. Ett parti som inte får sina ledamöter på samma linje får svårare att göra uppgörelser. Men om det inte fanns partipiska så skulle man ju vara tvungen att ta det i beaktande redan från början. Och då skulle rimligen de demokratiska processerna bli mer levande.

Och dessutom, vad gör det egentligen om regeringen blir nedröstad av folkets företrädare i riksdagen i några frågor? Inte särskilt mycket. Utom att riksdagens vilja fick genomslag. Som sig bör.