Göteborgs starka kvinna, Ann-Sofie ”Soffan” Hermansson (S), är ute på korståg igen – den här gången mot identitetspolitiken och mot ”relativiseringen av extremism”.

Hon inleder ett inlägg på sin blogg med att skriva: ”Det är nu hög tid att en gång för alla göra upp med identitetspolitiken” för att två stycken längre ner konstatera ”Det är faktiskt inte helt enkelt att få grepp om vad identitetspolitik är för något”. Så hur ska vi skrota något som vi inte ens vet vad det är?

En blir inte direkt klokare av att läsa hennes inlägg. Hon talar om att förespråkarna för identitetspolitik har skapat en världsordning där samhällsdynamiken beskrivs i termer av gruppers sociala över- och underordning. För mig låter detta ganska mycket som klassisk socialism, alltså den världsåskådning som Socialdemokraterna bildades ur. Om det är någonting som socialismen alltid har betonat är det ju de inneboende motsättningarna mellan olika klasser och den som inte har identifierat sig med sin klass har ofta beskrivits som klassförrädare.

Poängen är att det som i dag populärt kallas för identitetspolitik alltid har existerat på olika sätt. Människor har alltid haft ett behov av en grupptillhörighet, från slavarna i USA till pingstkyrkan i Sverige. Det är naturligtvis också så att olika grupper i samhället behandlas olika, klass spelar roll men det är långtifrån det enda som avgör ens status i samhället.
Detta vet förstås Hermansson om, och hennes syfte med inlägget är kanske, om en läser välvilligt, att problematisera dem som bara ser strukturer och orättvisor och som identifierar sig så starkt med den egna gruppen att hela ens liv blir en ”vi-mot-dom”-kamp. Sådana personer finns, på såväl höger- som vänstersidan. En ska dock vara försiktig med att dra alla identitetspolitiska grupperingar över en kam. Separatistiska rum till exempel, som ofta kritiseras, kan vara bra om syftet är att tala om sådant som är svårt att tala om i andra sammanhang eller att stärka gemenskapen.

Vad som är mest hårresande med Hermanssons inlägg är dock ett stycke mot slutet där hon, återigen utan att ge några exempel, skriver att ”identitetspolitiker satt sig i knät på fundamentalistiska islamistiska grupperingar” och att “anti-rasismen har i praktiken kommit att kombineras med ett aktivt försvar av extremister”. Jag vet inte vad det är för antirasistiska grupperingar som Hermansson syftar på, men jag kan säga att i de sammanhang jag själv har verkat har jag aldrig stött på något försvar av fundamentalistisk islamism. Tongångarna i Hermanssons inlägg känns dock igen från debatten om Burka Songs 2.0 som rasade för några månader sedan, som jag skrev en ledare om, där hon också tyckte sig se ett försvar av islamistisk extremism.

I en debattartikel i Expressen fortsätter Hermansson på samma linje när hon, tillsammans med partikollegan Nalin Pekgul, skriver om en relativisering av extremism och att “ytterkantsvänstern, inklusive delar av Vänsterpartiet och Miljöpartiet, vill sätta allt ljus på nazism och rasism. Detta för att slippa kritisk granskning av den islamistiska extremism och de vänsterautonoma grupper som man har band till och uppfattar som ett politiskt stöd.” Det här är en ganska allvarlig anklagelse mot två partier som Socialdemokraterna valt att samarbeta med på såväl kommun- som riksnivå. Men återigen ger hon inga konkreta exempel på vad det är hon syftar på.

All extremism är dålig och måste bekämpas, slår Hermansson och Pekgul tvärsäkert fast. Vad som ses som extremistiskt och inte beror dock på var en själv står någonstans och jag tror att det kan vara farligt att klumpa ihop allt som vi uppfattar som “extremistiskt”. Utan någon som helst insikt i muslimska traditioner är det exempelvis lätt att trampa snett när en diskuterar religiös extremism, något som Burka Songs-debatten tydligt visade. Att likställa vänster- och högerextremism är också en grov förenkling. Fascism och nazism är renodlade våldsideologier och även om det finns våldsamma element även på vänstersidan så riktar sig det våldet oftast mot personer som själva besitter ett våldskapital.

Det finns poänger i en del av Hermanssons resonemang, men jag är rädd för de insinuationer och grova förenklingar som hon ägnar sig åt. Anklagelser om att Miljöpartiet och Vänsterpartiet är extremister och att de som kallar sig antirasister i själva verket är våldsivrare är något som vi är vana vid att läsa på högerpopulistiska sajter, men när anklagelserna kommer från en ledande socialdemokrat så blir det otäckt eftersom det legitimerar det som högerpopulisterna hela tiden har hävdat.

Extremism har blivit något av ett favoritord inom politiken, men vi bör vara försiktiga med hur vi använder det. I dag är det kanske främst de som förespråkar våld som benämns extremister, men i morgon kan det vara de som strejkar på en arbetsplats, de som anordnar ett demonstrationståg, de som vill bygga en moské eller de som startar en samtalscirkel för rasifierade personer. Vem vet, snart kanske till och med socialdemokratin uppfattas som extremistisk.