För en vecka sedan började licensjakten på björn, och den ska pågå till den 15 oktober. Trots att det är en tid då björnarna i lugn och ro ska äta upp sig inför den långa vintersömnen. Det borde finnas en stark opinion mot den här grymma jakten, skriver Margareta Sturemyr.
DEBATT. Licensjaktbeslut på björn tas år efter år av länsstyrelser i mellersta och norra rovdjursförvaltningsområdet. Samma tid, samma beslutsunderlag gäller från år till år, det enda som skiljer är att det beslutas om att allt fler antal björnar ska få dödas.
I år har 12 länsstyrelser beslutat om licensjakt på våra brunbjörnar och i år toppar myndigheterna sina tidigare beslut, 649 individer ska dödas. Förra årets licensjaktbeslut på björn ansågs som ”rekordstort”, då beslut togs om att döda 622 björnar. Tillsammans med skyddsjakter uppgick antalet dödade björnar 2022 till 710 individer. Under de senaste fyra åren har 2 063 björnar dödats under licensjakter. Märk väl, skyddsjakt och illegal jakt är inte inräknat.
Årets licensjakt på björn får bedrivas från 21 augusti till 15 oktober. Ingen hänsyn har tagits till att detta är björnarnas viktigaste födosöksperiod för att de ska klara sin långa vintersömn i idet. Under dessa månader behöver de tid och lugn, för sin fettlagringsperiod, men då invaderas deras hem/naturen av dödspatruller, med skarpladdade vapen. Ett fruktansvärt djurplågeri tillåts i nära två månader.
Björnar är stress- och värmekänsliga djur, trots detta får björnen jagas av omvittnat aggressiva gps-försedda hundar. Två hundar får släppas efter en och samma björn, detta är en skoningslös jakt! Utöver detta tillåts åtel för att locka fram björnarna och sedan döda dem. I år tillåts för första gången användning av jakthundar för att spåra dem vid åtel, detta är ett vidrigt beslut! Någon spårning av hund behövs inte, eftersom åtel är tillåtet från den 15 juli, björnarna är redan tillvanda och traskar i sin oskuldsfullhet dit.
Licensjakt på björn är en systematisk ondska, sanktionerad av staten. Det är också den mest ”åtråvärda” jakten av alla, för så väl inhemska som utländska jägare. För licensjakt på björn råder ingen anmälningsplikt, som fallet är med licensjakt på varg och lodjur. Till årets licensjakt på lodjur anmälde sig 11 000 jägare för att döda 201 lodjur. Antalet jägare som deltar under björnjakten är okänt, men sannolikheten är stor att det kan röra sig om ett deltagande som står i paritet med lodjursjakten. Licensjakter har blivit kommersiella troféjakter. Spekulativa jaktbolag kan nu inkludera björnen i sina erbjudanden och kommersialiserar därmed ett statligt beslut om licensjakt.
Vad är det för människor som årligen deltar i licensjakterna? frågar sig kanske många av oss medborgare som inte jagar.
Vi som under många år har arbetat för miljöorganisationer och på juridisk väg har försökt få ändringar till stånd, när det gäller licens- och skyddsjakter (då jakten strider mot EU:s regler (art och habitatdirektivet). Vi har i dessa sammanhang fått insyn i vilka dessa rovdjursjägare är. Vi ser att det är samma personer, som varje år vill vara med och döda våra fredliga brunbjörnar. I lokaltidningar, jakttidningar, utlagda filmer på nätet poserar de flinande, tillsammans med nyss dödade björnar, lodjur eller vargar. Dessa jägare är en stor grupp beväpnade råskinn och djurplågare, som sedan får ekonomisk vinning av de kroppsdelar de tillskansat sig genom troféjakt – i Sverige.
Sverige gynnar troféjakt genom att Naturvårdsverket medger undantag från Konventionen mot handel med utrotningshotade arter (Cites) och undantag från det strikta skyddet för rovdjur enligt EU:s art- och habitatdirektiv. Troféerna kan omsättas inom och utom EU med hjälp av Jordbruksverkets tillstånd.
Vetskapen om att den biologiska mångfalden minskar i allt snabbare takt är synnerligen komprometterande för länsstyrelser, som trots detta åter beslutar om en omfattande licensjakt på 649 björnar, en art som enligt Artdatabanken år rödlistad och klassad som nära hotad.
Sverige fortsätter i invanda, jaktvänliga spår och vill inte se rovdjuren som de skyddsvärda arter de faktiskt klassas som, utan endast som jaktbart vilt. På så vis försämras skyddet av rovdjuren, då de inte hanteras i samma ordning som andra skyddade arter. Dessa frågor borde handläggas på Naturvårdsverket av personer med kompetens inom naturskydd och biologisk mångfald. I dag ligger dessa arbetsuppgifter på avdelningar som enbart sysslar med jaktfrågor.
Det är endast en stor opinion som kan förändra förhärskande attityder till jakt. Att umgås under dessa former, där huvudsyftet är att döda, måste skambeläggas! De djuretiska frågorna måste lyftas till den högsta hierarkin – regering och riksdag.
Flera av miljöorganisationernas mångåriga primära arbete har bestått i att nå ut med information om jaktens konsekvenser för de vilda djuren, så att fler människor ska förstå och låta sig beröras av det våld som myndigheterna sanktionerar, när man år efter år tar beslut, som orsakar så mycket lidande för björnarna, men också för andra rovdjur.
De människor som inte jagar i Sverige utgör 97 procent och jägarkåren 3 procent. Det borde således kunna bildas en opinion mot allt det våld som jakten utövar på våra vilda djur. En folklig manifestation mot strategin (viltförvaltning) för hur detta våld får utövas – omfångsmässigt, tidsmässigt och metodmässigt. Naturvårdsverket måste ändra inriktning och styra bort från sin aggressiva strategi av den så kallade ”viltvården” och viltförvaltningen, som drabbar djuren och vår gemensamma fauna.
När människors berättar om sina möten med vilda djur uttrycks det ofta som en mäktig upplevelse. Vi är många i vårt land som står på djurens sida och som anser att vi skall föra in etiska aspekter för att kunna förändra vårt förhållande till andra arter och till naturen. Ingenting existerar i sig, allt samexisterar.
Av stor vikt är också att Sverige som medlemsstat i EU inte ha regler som strider mot rådets direktiv om bevarande av livsmiljöer och växter (art och habitatdirektivet) Reglerna i jaktförordningen måste tolkas i överstämmelse med Sveriges bindande internationella förpliktelser.
