Det globala handelssystemet har historiskt gett fördelar till det globala nord och låst fast många länder i det globala syd i ett beroende av export av råvaror – samtidigt som mer industrialiserade, högre värderade produkter och varor tillverkats i det globala nord. Till följd av detta har många länder tagit internationella lån och hamnat i skuldfällor som praktiskt taget är omöjliga att ta sig ur.

Denna struktur kan ses även när det gäller utvinning av fossila bränslen. För att kunna betala av gamla lån behöver många länder få in ”snabba pengar”. Många gånger vänder de sig till utvinning av olja eller gas, skriver Debt justice i sin rapport. Samtidigt innebär detta höga investeringskostnader och att länderna kan behöva ta ännu mer lån.

– Höga skuldnivåer är ett stort hinder för att fasa ut fossila bränslen för många globala sydländer. Många länder är fångade i att exploatera fossila bränslen för att generera intäkter för att betala tillbaka skulder, samtidigt som fossilbränsleprojekt ofta inte genererar de intäkter som förväntas och kan lämna länder mer skuldsatta än när de startade. Denna giftiga fälla måste upphöra, säger Tess Woolfenden, policyansvarig på Debt justice, till The Guardian.

Ny form av kolonialism

Surinam är ett tydligt exempel. När landet år 2020 inte kunde betala tillbaka på sina lån så inleddes förhandlingar med såväl privata som statliga långivare. Resultatet blev att de bara behövde betala tillbaka 650 miljoner dollar istället för 675 miljoner och räntan minskades från 9 procent till 7,95. Men avtalet innebär också att de privata långivarna har rätt till 30 procent av landets oljeintäkter fram till år 2050.

”Denna affär håller Surinam fånget i oljeutvinning samtidigt som det incentiveras att maximera oljeintäkterna”, skriver Debt justice i rapporten.

Sharda Ganga, chef för den surinamesiska civilsamhällesgruppen Projekta, säger till the Guardian att det hela är en ny form av kolonialism.

– Allt eftersom vår skuld har blivit ohållbar dominerar den alla politiska beslut och påverkar våra medborgares liv på alla möjliga sätt. Att tjäna pengar så snabbt som möjligt för att betala tillbaka borgenärerna är därför prioritet nummer ett. Det betyder att det inte finns mer utrymme för tålamod och sådana irriterande saker som hållbarhet eller klimaträttvisa, säger hon.

IMF uppmuntrar oljeexport

Även Uganda har låst fast sig i fossilprojekt. År 2021 tog landet ett lån från Internationella valutafonden, IMF, på en miljard dollar. En del av de pengarna har gått till att finansiera det mycket kontroversiella projektet med att bygga en oljepipeline mellan Uganda och Tanzania: EACOP. Mer än 230 organisationer från ett 50-tal länder har protesterat mot bygget, som innebär såväl miljöskada som att över 100 000 människor behöver flyttas från sina marker, med otillräcklig kompensation.

En rapport från organisationen Recourse granskade nyligen IMF:s program i Uganda och kunde konstatera att det tar väldigt lite hänsyn till klimatproblematik, och baserar hela sin analys på att Uganda ska bli ett oljeexporterande land.

”Rapporten belyser hur IMF, som en del av landets IMF-program, implicit uppmuntrar ytterligare beroende av fossila bränslen som ett sätt att balansera landets budget och bytesbalans”, skriver Debt justice.

Skuldavskrivning och klimatfinansiering

Samtidigt innebär höga skulder och återbetalningar också att mindre pengar kan läggas på exempelvis anpassning till klimatkrisen. Debt justice beräknar att 54 länder i världen just nu befinner sig i en skuldkris och att det globala syd totalt betalar fem gånger så mycket i återbetalningar på lån än vad de lägger på klimatanpassning.

Därför ser organisationen en viktig lösning på problematiken: skuldavskrivning. De skriver i sin analys att det skulle behövas ändrad lagstiftning, så att privata långivare inte kan blockera sådana beslut. Vidare vill de se att lån som bygger på fossilbränsleprojekt ska stämplas som ogiltiga och upphävas.

När det gäller utsläpp av växthusgaser argumenterar många för att de rika länderna i det globala nord har en skuld att betala tillbaka, då det framförallt är här som mest fossila bränslen har använts sedan industrialiseringen tog fart. Samtidigt är det främst länder i det globala syd som drabbas av översvämningar, orkaner, torka och liknande extremväder som blir alltmer vanliga på grund av det varmare klimatet.

Därför behövs det enligt Debt justice mer finansiering till klimatanpassning, inte i form av lån utan i form av bidrag, som en avbetalning på den klimatskuld som det globala nord har till det globala syd.

Trots det är det idag vanligt att internationellt stöd för klimatanpassning kommer i form av lån. Till exempel Mozambique fick 118,2 miljoner dollar i lån från Internationella valutafonden, IMF för att återuppbyggnad efter cyklonen Idai 2019. Det finansiella stödet till Pakistan efter de enorma översvämningarna år 2022 har framförallt varit i form av lån. Dessutom har den totala summan ”bara” kommit upp i 10 miljarder dollar, när skadorna beräknas kosta över 40 miljarder dollar. OECD beräknar att 71 procent av all klimatfinansiering i världen kommer i form av lån.

”Detta ökar återigen skuldnivåerna och tvingar orättvist kostnaderna för klimatkrisen på länder som har gjort minst för att skapa den”, skriver Debt justice i rapporten.