Inrikespolitiskt är Liberalerna ute på ökenvandring genom ett ultranationalistiskt, illiberalt landskap – men i EU-politiken samarbetar de med liberala, progressiva partier. Det är där de hör hemma, skriver Mario Aksentijevic Bergbäck.
Nästan ett år har gått sedan riksdagsvalet 2022 då Liberalerna till slut valde det ultranationalistiska högerblocket. Det är mindre än ett år kvar till Europaparlamentsvalet där Liberalerna troligen blir vågmästare och kan förhindra att högerextrema partier får inflytande.
Låt oss först backa tillbaka bandet till dåvarande Folkpartiet och socialliberala partiledaren Bengt Westerberg som ville samarbeta med Socialdemokraterna efter valet 1994. Istället för koalitionsbygge med progressiva partier tog Folkpartiet de första stegen mot en kravliberal framtoning då efterträdaren Maria Leissner ändrade färdriktning.
Kravliberalismen förstärktes under Lars Leijonborg som blev ”Lejonkungen” när han ställde krav på språktest och nådde framgång under 2002. Därefter har Jan Björklund och Nyamko Sabuni fortsatt i kravliberal riktning och befunnit sig runt 2 procent i opinionen. Folkpartiet bytte namn till Liberalerna men partiets kräftgång fortsatte och resulterade i att Johan Pehrson till slut var tvungen att återuppväcka den socialliberala själen.
Pehrson bestämde sig för att äta korv och ha en mer folklig framtoning under valrörelsen 2022. Han lockade till sig några procent genom att damma av gamla skolpolitiska förslag och Liberalerna höll sig kvar i riksdagen, ändock med knapp marginal. Därefter har armkrokningen med SD kostat på och Liberalerna är nu på väg mot opinionssiffror runt 2 procent, vilket ger partiets strateger skrämselhicka.
Om någon kommer ihåg mikropartiet Liberalerna om tjugo år är det förmodligen inte för att ha varit med och etablerat demokratin i Sverige tillsammans med Socialdemokraterna under 1900-talet, utan snarare för att de under 2000-talet etablerade SD och därmed nynazismen.
Europaparlamentsvalet kan vara början till slutet för Liberalernas ökenvandring i det karga, illiberala och ultranationalistiska partilandskapet. I Europaparlamentet är nämligen både Liberalerna och Centerpartiet med i den progressivt inriktade Renew Europe (RE). I partigruppen ingår kravliberala och socialliberala partier med det gemensamma målet att kämpa mot högerextrema och ultranationalistiska partier. Samtidigt är det inte helt självklart att Renew Europe väljer den progressiva vänster–mittenkoalitionen i Europaparlamentet. Många experter pekar på den vikande trenden för socialdemokratiska (S & D), kristdemokratiska och konservativa i partigruppen (EPP), medan den högernationalistiska (CRE) går framåt och den ultranationalistiska partigruppen (ID) ligger någorlunda stabilt i opinionen.
Konceptet ”cordon sanitaire” blev lanserat första gången i Belgien på 1980-talet för att isolera det högerextrema partiet Vlaams Blok. Isoleringsstrategin har varit etablerad i Europaparlamentet under lång tid och påminner om decemberöverenskommelsen, som syftade till att reducera Sverigedemokraternas inflytande. Trots att konceptet var framgångsrikt initialt har det inte varit en gångbar strategi på lång sikt, varken i Sverige eller i Europaparlamentet. Allt fler pratar istället om risken med framväxten av ett europeiskt ultranationalistiskt högerblock inspirerat av italienska Meloniregeringen. Alternativet är en Kristerssonvariant där både liberala RE, högernationalistiska CRE och ultranationalistiska ID kan samverka med den styrande konservativa partigruppen EPP. Just nu finns mycket som talar för att partigruppen Renew Europe, där Liberalerna och Centerpartiet ingår, kan bli vågmästare i Europaparlamentsvalet.
Medan partierna i ett potentiellt europeiskt ultranationalistiskt högerblock fortfarande är splittrade i frågan om Rysslands inflytande över EU, har vänster–mittenpartierna under åren utvecklat en kultur av samverkan och samförstånd. Inom ramen för den så kallade europeiska storkoalitionen har socialdemokrater, kristdemokrater, konservativa, krav- och socialliberaler tagit ansvar tillsammans. Två lärdomar från EU-nivå kan bli avgörande för ett framgångsrikt brobygge där Liberalerna kan ta steg in i en framtida svensk progressiv koalition: a) fokus på konsensus istället för majoritet och b) insikten om att samarbete baserat på en progressiv värderingsgemenskap är överlägsen cordon sanitaire som parlamentarisk strategi.
För det första har Socialdemokraterna länge haft en hegemonisk position, ansvarat för helheten och endast samarbetat med övriga partier i vissa sakfrågor. Allt fler partier har under åren varit beredda att ta ansvar, inte minst Miljöpartiet och Centerpartiet, men även Liberalerna. Framför allt inom ramen för Löfvenregeringen, vilket trots sina inbördes olikheter och utmaningar var ett framgångsrikt försök att skapa en progressiv samarbetskoalition.
Socialdemokraternas nuvarande opinionsuppgång runt 40 procent kan lätt leda till en falsk trygghet om att majoriteten med största sannolikhet är säkrad. Alternativet till hoppande majoriteter och kortsiktiga samarbeten i specifika sakfrågor är strävan efter konsensus på längre sikt. Med andra ord mer samförstånd och dialog för att skapa förståelse, tillit och en progressiv värderingsgemenskap. På längre sikt kan det, med hjälp av Liberalerna, resultera i en kvalificerad majoritet och en mer handlingskraftig progressiv reformagenda.
Den andra delen handlar om att cordon sanitaire, isoleringen av högerextremismen, inte kan vara den enda gemensamma nämnaren. Fler gemensamma samarbetsprojekt borde rymmas inom ramen för en progressiv värdegemenskap. Kristerssonmodellen är framgångsrik eftersom den i grund och botten handlar om uppslutning kring gemensam problemformulering och viljan att ta sig an samhällsproblem. Det har varit mindre diskussioner om borgerligheten och mer om ”partierna på Kristerssons sida” där det ”icke-borgerliga” SD har haft ett stort inflytande. Därmed har den borgerliga klassidentiteten tonats ner, med större betoning på konsensus inom en politisk värdegemenskap och fokus på reformpaket som syftar till att hantera framför allt otryggheten.
Med utgångspunkt i de progressiva partiernas samverkanspotential finns mycket som talar för att Liberalerna hör hemma i den progressiva värdegemenskapen. Väldigt förenklat brukar traditionella överlevnadsvärden med betoning på stark nationell stolthet, större respekt för auktoriteter, protektionism, tron på att miljöproblemen går att lösa utan internationella avtal och förespråkare av social konformism – stå mot emancipativa frihetsvärden vilket omfamnas av människor som är mer liberala, utvecklingsoptimistiska, öppna för förändring, klimatmedvetna, har ett globalt tankesätt, är mer toleranta avseende mångfald och minoritetsgrupper. Det är en konstruktiv utgångspunkt för de progressiva att enas kring problemformulering och utveckla gemensamma förslag på aktuella samhällsproblem.
Liberalerna kan frigöra sig från den högernationalistiska tvångströjan och närma sig den progressiva värdegemenskapen redan under Europaparlamentsvalet: Utveckla demokratin, vilket står mot högernationalisternas autokrati – ta ansvar för klimatkrisen istället för att stå handlingsförlamade – och därutöver bygga en starkare gemenskap istället för ultranationalistisk agenda som splittrar samhället i ”vi mot dem”.
Det är mindre än ett år kvar till det viktigaste Europaparlamentsvalet någonsin, ödesvalet som kan bli en nödvändig omstart för Liberalerna inom den progressiva koalitionen.
