Värmerekord på värmerekord slås i världen, men de flesta av oss människor som fortfarande är privilegierade nog att förneka klimatkrisens faktum lever på som vanligt. I skuggan av nyhetsrapporteringen kan den som är uppvuxen i kontakt med individer av andra arter och som haft en medvetenhet om globala miljöproblem orsakade av människan många gånger ha undrat vad som blev fel i konstruktionen av just vår art.

Ibland är det någon enskild mänsklig individ som väcker frågan. Som vid måndagens medierapportering om att någon grävt upp ett femtiotal plantor av den sällsynta orkidén Biblomster utanför Trelleborg, varpå arten nu tros vara utplånad i Sverige.

Men oftare är det förstås den storskaliga bristen på krishantering som kan väcka tankar på ett tillkortakommande som orsakar ett ofantligt mänskligt misslyckande. Vi kan under samma vecka läsa om hur globala temperaturrekord sätts dag efter dag, samtidigt som flygtrafiken slår rekord.

Globala värmerekord sattes fyra dagar i rad under förra veckan. Juni månad var globalt sett den varmaste som har noterats och i södra USA, Asien och Nordafrika har temperaturer hamnat mellan 45 och 50 grader. I väderrapporter från Arizona talas om en av de värsta värmeböljor som skådats och detta väntas fortgå över kommande helg.

Även längden på värmeböljorna slår rekord. Temperaturerna i havens ytvatten slår rekord. Och havsisens utbredning är långt under det vanliga. Sannolikheten är nu 66 procent att den globala årsmedeltemperaturen överskrider 1,5 graders uppvärmning inom fem år, rapporterar DN. Klimatförändringarna är utom kontroll, säger FN:s generalsekreterare.
Förra veckan slogs också rekord i antal kommersiella flygplan i luften under ett dygn enligt mätningar från FlightRadar24. Och efterfrågan på flygresor bara ökar.

Vad är det som gör att vi bara kör på, och ökar takten istället för att tvärbromsa?

Ett slags svar på frågan har att göra med den mänskliga hjärnans förmåga och förbannelse att hålla fokus. Genom att blockera information som inte uppfattas som relevant för vår pågående målsättning kan vi uppnå en ihärdighet i att nå till nya platser, upptäckter och lösningar. Men så länge vi har blicken på dessa mål är vi hjälplöst dåliga på att ifrågasätta själva målet i sig. Målfokus ger tunnelseende.

Samma psykologi är orsaken till mängden av döda människokroppar nära toppen till Mount Everest. Kroppar som var människor som ignorerade varningssignalerna och vägrade vända och gå ner i tid. Troligen över 200 frusna döda kroppar ligger kvar på Mount Everest. Och samma psykologi som orsakade deras död driver stora delar av mänskligheten och den civilisation vi byggt uppåt mot ättestupan vid ruinens brant. Gruppsykologi spelar också roll. Om en hel grupp människor, eller om ett helt samhälle förstärker detta, så blir dessa mekanismer ännu mer rigida. Vem vågar säga att det är dags att vända när hela gruppsammanhållningen bygger på idén att det är viktigt att nå toppen?

Den här psykologin sammanfattades i veckan av tävlingsryttaren Henrik von Eckermann i hans sommarprogram i P1: “Känslor är för amatörer, prestation är för proffs”, sa han. Hur hästen mår, hur människan mår, hur planeten mår, det blir irrelevant information som sållas bort av tävlingsmänniskan med fokus på prestation. Förmågan att känslomässigt stänga av och köra på är det som hyllas. Denna tävlingsmentalitet, som utnyttjar förmågan att hålla fokus på mål samtidigt som vi blockerar känslor och annan information som går på tvärs med målsättningen, förstärks ytterligare av konkurrenstänkande, vinstjakt och jag-centrering.

I tävlingssamhället gäller det att satsa. Satsa på sitt eget och på att få mer av allt. Målet helgar medlen. Titta alla siffror pekar uppåt! Vad duktiga vi är! På väg mot toppen, framåt och uppåt ska vi så snabbt som möjligt!

Att tvärbromsa, trycka på paus och omvärdera vad vi eftersträvar vore det enda rimliga. Men däri ligger människans största brist just nu, i det globala ointresset för att stanna upp och ifrågasätta vilka värderingar som driver oss, för att sedan byta mål och riktning.