Juli månad har börjat. Sommar, värme och semestertid. Det är något speciellt med svensk sommar. Svenska årstider handlar för mig om stora kontraster. I landet som sägs ha upphovsrätt till begreppet “lagom”.

Sverige har den bästa sommaren, tycker jag. Det är grönt och vackert, varmt men inte överdrivet varmt. Till skillnad från den långa, kalla, mörka, gråa hösten och vintern.

Jag älskar Sverige. Detta trots att jag är emot nationer som företeelser.
Nationalismen handlar om föreställningen om ett ”vi” på bekostnad av ett ”dom”. Vi bygger en gemenskap genom att exkludera de andra, stigmatisera och ofta demonisera dem. ”Vi” är de rättfärdiga. ”Dom” är de onda. Alla konflikter och krig i världen har sitt ursprung i samma tankegång. Alla nationer är byggda på samma föreställning och utifrån samma berättelse.

Denna sommar är lite mer speciell med flera stora och intressanta händelser.
Jag har varit upprymd i vissa stunder och förbryllad i andra. Jag har genomgått en känslomässig och intellektuell berg- och dalbana.
Nu, sommaren innan valet, kan jag sätta några ord på det jag känner som min politiska depression. Ord som Almedalen, Durmaz.

Almedalsveckan ägde rum förra veckan och jag kunde på avstånd känna vibbarna av glöd och engagemang genom sociala medier och mina vänner som var där. Det påminner mig lite om Fritt forum under EU-toppmötet 2001 då det fanns en tro på att en annan bättre värld var möjlig och att vi var med och kunde forma den.

I samband med öppningen fick nazistiska NMR tillstånd att ha bokbord nära det hus där RFSL haft sina aktiviteter. Polisen menar att de är färgblinda och försöker se till att alla får sina lagstadgade rättigheter. RFSL:s ungdomsförbund ställde in alla sina aktiviteter. Jag känner hur omgivningen blir trängre trots att jag inte är på plats, känner hur luften förgiftas och stinker. I yttrandefrihetens namn.

Den här sommaren har även ett fotbolls-VM. Sverige har gjort det bra, långt över förväntan. Vi gick vidare som gruppetta när regerande världsmästaren Tyskland åkte ut från samma grupp. Efter förlusten i gruppspelet just mot Tyskland blev mittfältaren Jimmy Durmaz utsedd till syndabock av många. Han fick tusentals rasistiska kommentarer och mordhot på sina sidor på sociala medier. Hatet och hoten varvades med dem som skrev #sd2018.

Jag älskar Sverige. På samma sätt som jag älskar Iran, där jag är född. Jag älskar Göteborg, min hemstad. Efter sommaren blir det val. Enligt de pågående opinionsundersökningarna säger runt 20 procent av väljarna att de kommer att rösta på SD. En femtedel av väljarna i Sverige är med andra ord villiga att rösta på ett parti med en nazistisk bakgrund och en rasistisk värdegrund och politik. Till SD, som vill slänga ut mig från landet så fort de får makt att göra det.

Jag tänker på Durmaz. Jag tänker på Almedalen. Under sommaren vill jag hoppas att dessa väljare ser sin del i sammanhanget, inse att de är med och har ett ansvar. Rent statistiskt har jag en del av dem i min umgängeskrets.
Och under tiden går jag och tror och hoppas på fotboll och annat som förenar och inte hatar och splittrar.

Ja, jag vill leva, jag vill dö på jorden.